På söndag är det på dagen 75 år sedan fem människor mördades av kulor från svensk militär. Några dagar efter morden publicerades dikten ”Gravskrift” av Erik Blomberg.
Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.
Vad innebär det att aldrig glömma dödsskjutningarna i Ådalen den 14 maj 1931? Det betyder inte bara att vi högtidlighåller minnet av dem som mördades under en liberal statsminister. Det måste också innebära att vi gör allt för att det aldrig ska ske igen. Svenska militärer ska aldrig få skjuta på civila.
Under lång tid har det funnits ett samförstånd i Sverige om att endast polisen har rätt att använda våld i fredstid. I 75 år har ansträngningar gjorts för att hålla rågången tydlig mellan polis och militär. För det ska aldrig få hända igen. Aldrig!
För några dagar sedan ändrade Sveriges Riksdag detta. En socialdemokratisk justitieminister och en socialdemokratisk regering vann stöd av de borgerliga partierna för en ordning där militären i vissa fall ska få rätt att använda våld mot civila. Det är ett svek mot den egna historien som kan få förödande konsekvenser i framtiden.
Motivet till den nya lagen stavas terroristbekämpning. Regeringen hävdar att den svenska polisen inte har resurser att möta ett terrorangrepp. I andra europeiska länder, som Spanien och Italien, har liknande sammanblandning av polis och militär redan skett. Det har inte förhindrat terrordåd men lett till ett hårdare samhällsklimat.
Brottslighet, även med terroristiska förtecken, ska utredas och bekämpas med demokratiska metoder. Polisen ska ha de resurser som krävs och rätten att samverka med andra. Det är redan möjligt med nuvarande lagstiftning, liksom för polis att rekvirera militär materiel för brottsbekämpning. Den klara begränsningen måste vara att militär personal aldrig får använda våld eller tvång mot civila i fredstid. Denna begränsning existerar inte längre, tack vare ett parti som kallar sig arbetarparti.
Självklart ska det som kallas terrorism bekämpas. Men grogrunden för terror försvinner inte med ett dåligt lagförslag i riksdagen. För det krävs en rättvis världsordning, respekt för de mänskliga rättigheterna och ett bekämpande av stater som tar till terroristiska metoder mot de egna medborgarna.
I Maj 1931 hade pappersarbetarna vid Marmaverken i Ådalen strejkat i åtta månader. Företaget krävde lönesänkning med fyra öre. Arbetarna vägrade. Då hämtades strejkbrytare till Ådalen under skydd av militär och polis.
Det kokade av ilska längs hela Ångermanälven. Den 14 maj samlades representanter för 30 sågverk och åtta massafabriker för att besluta om generalstrejk. Allt arbete i Ådalen skulle läggas ner till dess att strejkbrytarna, polis och militär hade försvunnit. En spontan demonstration med tusentals människor gick från Frånö till Lunde. Där väntade militären. Kapten Mesterton gav order att öppna eld mot demonstranterna. Fem personer dödades, fem sårades.
Generalstrejk utlystes i Ådalen. Vid begravningen den 21 maj utlyste LO fem minuters strejk klockan 12. I Ådalen slöt 25 000 personer upp vid begravningen. Vid graven talade Hugo Sillén för kommunistiska partiet och Richard Sandler för socialdemokraterna. Jordfästningen förrättas av kommunisten Axel Nordström.
Efter skotten hölls två rättegångar; En mot militären och en mot arbetarna. Kapten Mesterton, som gav soldaterna order att skjuta, dömdes till åtta dagars arrest utan bevakning. Axel Nordström, som ingick i strejkledningen, dömdes till två och ett halvt års fängelse trots att han inte deltog i demonstrationen.
Per-Albin Hansson uttalade att skulden föll tungt – på kommunisterna! Men socialdemokraterna nyktrade till. 1981 genomförde vi en stor gemensam manifestation med demonstration från Frånö till Lunde. 2001 talade jag tillsammans med bland annat Håkan Meijer, då vice ordförande i LO. I år väljer socialdemokraterna att vägra samarrangemang med vänsterpartister. Det är motsatsen till den strejkrörelse som i stor enighet tog upp kampen mot kapital och militär för 75 år sedan.
Det har gått 75 år sedan fem människor mördades i Ådalen. Kampen för högre löner, för rätten till arbete och rättvisa villkor på arbetsplatserna pågår fortfarande. I höstens val finns partier som vill tvinga människor att ta jobb till låga löner genom att försämra för arbetslösa och sjuka. Det finns partier som vill avskaffa anställningsskyddet för ungdomar. Det finns partier som vill höja egenavgifterna till a-kassan så att många inte kommer att ha råd att vara medlemmar i en fackförening.
Mot detta ställer vi en politik för arbete åt alla. Vi vill anställa 200 000 människor i den offentliga sektorn och vi vill öka tempot i den energiomställning som skapar nya jobb. Vi vill bygga ut och förstärka arbetsrätten. Istället för fler otrygga jobb för unga och deltidsanställningar så arbetar vi för fasta jobb på heltid. Vi har rensat upp i djungeln av anställningsformer, nu går vi vidare.
Det handlar om samma kamp, nu som då. Det handlar om människovärdet. Och det handlar om att aldrig någonsin tillåta att det händer igen.
Roger Tiefensee försöker blanda bort korten genom att jämföra plusjobben med centerns förslag om att ungdomar inte ska ha något anställningsskydd.
Plusjobb är en arbetsmarknadspolitisk insats. Den riktar sig till personer som stått långt bort från arbetsmarknaden och inte haft möjlighet att komma i fråga för ordinarie arbeten. Nu görs särskilda satsningar på gruppen långtidsarbetslösa ungdomar inom ramen för plusjobben där de har samma villkor som alla andra. Arbetsförmedlingen plockar ut personer som ska få ett plusjobb.
Centerns förslag är däremot fullständigt sanslöst, det riktar sig till alla ungdomar och öppnar möjligheter att plocka bort anställningstryggheten i ordinarie arbetstillfällen på hela arbetsmarknaden!
Roger Tiefensee påstår att centerns förslag har gett 60 000 nya jobb i Frankrike. Franska konjunkturinstitutet konstaterade i februari att de flesta av de jobb som tillkommit genom CNE (ungefär centerns förslag) hade tillkommit ändå, man säger att ”CNE har inte skapat ett enda nytt arbetstillfälle”. (Le Mondes ekonomibilaga i februari. )
En skillnad har det förstås inneburit – de unga som fått de här jobben har ingen anställningstrygghet, utan kan sägas upp med omedelbar verkan. Kanske för att man blir gravid, kanske för att man ställer krav som arbetsgivaren inte gillar.
För att få fler jobb och komma till rätta med arbetslösheten i grunden krävs en ekonomisk politik med full sysselsättning som det viktigaste målet. Vårt viktigaste förslag på det området handlar om att skapa 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Det är nästan lika många som centern var med och tog bort, förra gången partiet satt i regering·
Vi vill bekämpa arbetslösheten, genom fler anställda. Centern och de andra inom högeralliansen vill bekämpa de arbetslösa, genom att sänka ersättningar och försämra anställningstryggheten, vilket i förlängningen kommer att leda till sämre löner och villkor för alla.
Camilla Sköld Jansson
riksdagsledamot och ledamot av arbetsmarknadsutskottet (v)
Emmie Särnstedt, f.d. ordförande i Ung Vänster i Sörmland, var huvudtalare vid vänsterpartiets första maj manifestation. Vi återger här hela hennes tal!
————————————————————
Kamrater – Mötesdeltagare!
Emmie Särnstedt var huvudtalare vid 1 majfirandet
I Ådalen 1931 gick arbetarna i strejk för att slippa sänkta löner. Militär kallades in. Fem arbetare sköts ihjäl. Som så många gånger tidigare, användes militär för att krossa uppror mot det kapitalistiska systemet. Som så många gånger tidigare, blev de skyldiga hjältar och folket blev dömt. Kommunisternas ledare satt i fängelse i 2,5 år för anstiftan till uppror. Arbetarna fick sammanlagt 156 månaders straffarbete och fängelse. Tusentals förlorade jobbet och många familjer vräktes från sina hem. Mördarna fick sammanlagt 21 dagars husarrest utan bevakning.
Idag kan vi läsa gravskriften över de döda på en minnessten i Ådalen:
Här vilar
en svensk arbetare
Stupad i fredstid
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad av okända kulor
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.
Vi demonstrerar idag, för att vi inte har glömt. Vi demonstrerar för att vi aldrig får glömma. Det handlar inte om att romantisera det förgångna. Det handlar inte om att blicka tillbaka på arbetarrörelsens storhetstid. Det handlar inte om att hylla martyrer. Kamrater, det handlar om att dra lärdom av de män och kvinnor som då förde samma kamp som vi för idag. Vi måste använda deras erfarenhet, inspireras av deras mod och ta vid där de slutade. I Ådalen för 75 år sedan sköt militären mot arbetare som demonstrerade för sina rättigheter. Rätten till en lön att leva på, rätten till makt över sina egna liv, rätten till värdighet och en vägran att stå med mössan i hand.
Här idag är det ingen som är rädd för militärens kulor. Vi möts av en annan slags eld. Vi möts av ammunition i stil med Fredrik Federleys och gängets världsfrånvända, arbetarfientliga politik. Han skriver på Centerns Ungdomsförbunds hemsida att ”Förändringar i LAS är nödvändiga för att ta bort rädslan för att anställa unga. I Frankrike har modellen gett positivt utslag och den bör nu prövas här.”
I Frankrike demonstrerade tre miljoner mot modellen som Fredrik Federley tycker gav ett så positivt utslag. Regeringen tvingades backa. I verkligheten är arbetslösheten högst inom de sektorer där osäkra anställningar är vanligast förekommande. Arbetslösheten är störst bland ungdomar och det är vi som har de otryggaste anställningarna. Att urholka LAS för att unga ska få jobb är som att skjuta sig i huvudet för att man har migrän.
Maud Olofsson skriver i sin omtalade debattartikel att ”Alla blir vinnare” om hennes ungdomspaket går igenom. Vi vet att det inte finns en politik som gynnar alla. I Mauds värld handlar politik om att bada i vedeldade tunnor på diverse lantställen, diskutera och kompromissa och få till förslag som gör alla till vinnare. I vår värld, handlar politik om motsättningar. Det handlar om en stenhård kamp för våra rättigheter.
Vi vill kunna framföra våra åsikter på jobbet utan att riskera att få sparken. Vi vill veta när vi ska jobba i förväg och inte samma morgon. Vi vill kunna betala räkningarna i slutet av månaden. Det är min förbannade rättighet att säga ifrån när chefen nyper mig i rumpan och kallar mig sötnos, utan att stå utan jobb nästa dag. Maud , Knatte, Fnatte och Tjatte kan sitta i sin tunna tills helvetet fryser till is, för jag vägrar stå med mössan i hand.
När min morfar var ung, var det självklart att han som trettonåring skulle börja jobba i gruvan. Det fanns ingen tanke på att han eller hans tolv syskon skulle gå i skolan i mer än några år. Det var underförstått att semester var något som var till för någon annan. Tack vare många arbetargenerationers hårda, målmedvetna arbete för ett rättvist samhälle, har en del hänt. Vi har kämpat för rätten till åtta timmars arbetsdag, trygga anställningar och sjukpenning. Vi har skapat ett skattesystem som tar från de rika och ger till de fattiga. Vi har arbetat för en lön som det går att leva på. Vi har skapat högskolor och universitet som är öppna för alla. Vi har bildad fackföreningar, träffat kollektivavtal och tagit rätt till semester. Vi har skapat en bättre värld.
Kamrater, varje gång högerspöken som Fredrik Federley och Maud Olofsson går till angrepp mot de rättigheter som vi med livet som insats kämpat för i hundratals år, spottar de oss rakt i ansiktet. De kommer inte att lyckas med sin bakåtsträvande politik. Den är förklädd i fina ord, floskler och lögner. Den legitimeras av media, tankesmedjor på högerkanten och den så otroligt eniga borgerligheten. De kommer ändå inte att lyckas, för vi vet att det är samma skitsnack om flexibilitet, konkurrens och marknadsanpassning som 1800-talets fabriksägare körde med. Vi är inte tysta när högern vill tafsa på våra rättigheter. Vi accepterar inte att en svensk toppdirektör tjänar 28 gånger mer än en svensk arbetare. Vi går inte ner på knä. Vi står kvar med våra knutna nävar i luften och kräver vår rätt igen, igen och igen.
Sinnebilden av en arbetare är för mig min morfar. Han dog i lungcancer efter att ha arbetat i gruvan i femtio år. Hans händer var grova och blev aldrig riktigt rena. Hans röst kom som åska djupt nerifrån magen. När min morfar kom hem från jobbet, var han trött. Han orkade inte med något besvär med barn, hem, kvinnor eller annat tjafs. Middagen var serverad och tidningen väntade på att läsas.
Så är en riktig arbetare, en sån som fackföreningar, politiska partier och tidningar skriver och pratar om. Att min mormor slet som ett djur från morgon till kväll, talades det mindre om. Det talades mycket lite om hur ont i kroppen man får av att ligga på knä och skura golv. Något som det talades ännu mindre om, var hur ont det gör att som tack få en rak höger i ansiktet. Det var hennes verklighet, och det är många kvinnors verklighet idag.
Varannan kvinna i Sverige utsätts någon gång i sitt liv för sexualiserat våld. Mäns våld mot kvinnor finns överallt och är ett resultat av den maktstruktur som gör att män är överordnade kvinnor ekonomiskt, politiskt, kulturellt och socialt.
De sista årtiondena, har delar av arbetarrörelsen, vår rörelse, erkänt kvinnoförtrycket som ett förtryck som kan jämställas med klassförtryck. Kapitalismen och patriarkatet går ofta hand i hand, men är två separata fenomen som kräver olika slags kamp. Därför är Ung Vänster, som jag kommer från, ett socialistiskt och feministiskt förbund. Lika viktigt som det är att arbetare av olika kön, nationaliteter och åsikter går ihop för att kämpa för sina rättigheter, är det att kvinnor från olika klasser, yrkesgrupper och länder står enade och säger ”Nu får det fan i mig vara nog!” Vi kräver lika hög lön som män, lika mycket respekt för det yrkesarbete vi utför och jämn fördelning av hemarbetet. Vi vägrar bli förlöjligade, förminskade och förtryckta.
Emmie Särnstedt var huvudtalare vid 1 majfirandet
Vi kräver att du som man inser att varje gång du står tyst när någon säger att kvinnor är en flock höns och att män som lagar mat och städar är fjollor, varje gång du inte protesterar och säger emot i fikarummet på jobbet, i klassrummet och hemma hos dig själv, stödjer du den struktur som gör att femtio kvinnor varje år mördas på grund av sitt kön.
Varje gång du låter din flickvän, sambo eller fru ta huvudansvar för ert gemensamma hem, upprätthåller du den maktordning som har som konsekvens att var fjärde gravid kvinna i Sverige misshandlas av fadern till sitt ofödda barn. Varje gång du förutsätter att kvinnorna i din partiförening, i din fackklubb eller på ditt jobb ska fixa fika inför ett möte, smider du ytterligare en länk i den kedja som löper över årtusenden och bildar ett oöverskådligt våld.
När min mormor var ung var det lagligt att våldta sin hustru. Lika lön för lika arbete var inte ens en teoretisk självklarhet. Att kvinnans rätta plats var i köket, var det få som ifrågasatte. Tack vare många kvinnogenerationers hårda, målmedvetna arbete för ett jämställt samhälle, har en del hänt. Vi har kämpat oss till rösträtt, politisk representation och ökat ekonomiskt oberoende. Vi har sett till att mäns våld mot kvinnor är olagligt. Vi har skaffat dagis så att kvinnor kan arbeta utanför hemmet. Vi har startat kvinnojourer, lärt oss ta plats, sett till att sexuella trakasserier är straffbart. Vi har skapat en bättre värld.
Mycket har hänt. Vi har lärt oss att vi aldrig kommer att få någonting gratis. Den enda vägen mot ett jämställt och rättvist samhälle, är den gemensamma kampens väg. Alla vi som är här idag, måste gå i första ledet för mäns och kvinnors jämlikhet. Vi måste stå på barrikaderna och kräva individuell föräldraförsäkring, sex timmars arbetsdag, respekt för homosexuellas rättigheter och en skola där tjejer och killar tar lika mycket plats. Vi måste krossa sexismen med flygblad, debatter och demonstrationer. Om vi vill leva i en värld där ingen diskrimineras, misshandlas och mördas på grund av sin sexualitet eller sitt kön, har vi inget annat val.
Efter andra världskriget stod en hel värld chockade och skamsna inför resultatet av nazismens frammarsch. Chockade över att det var möjligt att utrota mer än sex miljoner judar, zigenare, kommunister och homosexuella. Skamsna över att ingen gjort något. Att ingen gjorde något, är inte riktigt sant. Överallt där nazism och fascism har funnits, har vi funnits, kamrater. Vi har slagits för internationell solidaritet i Tyskland, Italien, Spanien och på många andra ställen. Under 30-talet var kampen mot den växande fascismen en huvuduppgift för oss. Vi riskerade våra liv i Gestapos tortyrkammare och nazisternas koncentrationsläger. Socialister, kommunister och vänsteraktivister har gång på annan stått i första ledet i kampen mot nazism och fascism, medan högern har prisat Mussolinis, Francos och Hitlers lov.
Nu är det dags att ta upp den antinazistiska kampen igen, kamrater. Högerextremisterna lever på människors känsla av övergivenhet från det politiska etablissemangets sida. De har allt att vinna på människors frustration över att vår regering går det internationella kapitalets ärenden. När vänster och höger flyter samman till en grå sörja, vädrar brunskjortorna morgonluft. Då är det vår uppgift att vara tydliga med vår politik och reda ut begreppen.
Det råder inte arbetslöshet i Sverige för att invandrarna tar alla jobb. Arbetslöshet finns, för att högern vill ha något att hota med för att kunna hålla nere lönerna. Det råder inte kvinnoförtryck i Sverige, för att muslimska män slår och våldtar svenska kvinnor. Kvinnoförtrycket har funnits här, liksom i Afghanistan, Algeriet och Angola i tusentals år. Invandrarna roffar inte åt sig av svenskarnas skattepengar för att köpa splitternya Mercedes. Det är den svenska överklassen som utnyttjar invandrares utsatta ställning på arbetsmarknaden så att de inte ska behöva skura sina egna toaletter. Brottslighet är ingen etnicitetsfråga, det är en klassfråga. Det finns ingen motsättning mellan svenska arbetare och arbetare som är födda någon annan stans. Motsättningen står med svenska och utländska arbetare på ena sidan och överklassen i Sverige och överallt i världen på andra sidan.
Om man får tro nynazisterna själva, är de på frammarsch i Södermanland. Här i Flen kandiderar Stefan Luukonen från Nationalsocialistisk Front till kommunfullmäktige.
I tidningen Folket förra veckan sa han ”Problemen med mångkulturen blir bara värre och värre, såväl här i Flen som i övriga Sverige. Vi i Nationalsocialistisk front vill skicka hem alla rasfrämlingar och återskapa ett tryggt Flen. Migrationsverket kommer att göras om till ett Utvandrarverk om vi får bestämma.”
NSF är ett uttalat nazistiskt parti som på inga villkor får skaffa sig en politisk plattform inför höstens val. Antirasister i Flen, bjud inte in Luukonen och hans anhang till debatter och möten under valrörelsen. Bojkotta tillsammans med de andra partierna alla sammanhang där högerextremister ges chans att framföra sina unkna åsikter. Bemöt deras främlingsfientliga politik med flygblad, demonstrationer och appeller. Se till att deras rätta ansikte blir synligt. Det är ganska lätt gjort. Jag gick in på deras hemsida och det tycker jag att ni också ska göra. Där kan man bland annat läsa deras program i punktform. En av punkterna lyder:
”Viktiga vidtaganden av rasbiologiska skyddsåtgärder för att säkra den nordiska rasens andliga och biologiska sundhet. Därmed upprättande av en statlig raskontroll. Obligatorisk undervisning i rasbiologi och rashygien samt befrämjande av en sund kroppskultur.”
Det citatet får tala för sig själv.
Idag är det första maj. Det är den dag när vi med stolthet ser tillbaka på våra kamraters kamp för arbetsrätt, kvinnors rättigheter och en demokratisk värld som präglas av solidaritet. Det är en dag som vi ägnar åt att samla kraft och inspiration för att forsätta skriva insändare, dela flygblad, hålla tal, delta i debatter, gå på möten, diskutera, planera, värva nya kamrater och inte minst arbeta parlamentariskt i kommuner, landsting och riksdag. Jag ser första maj som en språngbräda inför ett år när vi ska skratta, gråta och kämpa tillsammans för det som är vårt gemensamma mål; En värld där rättvisa och jämlikhet råder.
I Ådalen 1931 sköts fem arbetare ihjäl av militären. Fram till 1965 var det lagligt att våldta sin hustru i Sverige. På 1930-talet hördes fascismens stöveltramp över Europas gator och torg. Sen dess, kamrater, har vi kommit långt. Vi har kämpat oss till rätten att vara fackligt anslutna, rätten till föräldraledighet, rätten till en juste arbetsmiljö, a-kassa, betald semester. Vi har slagits för kvinnors myndighet, lika lön för lika arbete, nolltolerans mot sexualiserat våld, mot absurda skönhetsideal och för samkönat partnerskap. Vi har verkat för internationell solidaritet, en human invandrarpolitik, apatiska flyktingbarns rätt, integration i alla delar av samhället och vi har skanderat ”Inga rasister på våra gator!”
Vi har skapat en bättre värld. Vi skapar en bättre värld. En värld, där alla människor har samma värde. Det är en sliten klyscha, ni har hört det förut. Men jag vill säga det ändå: Var och en, kan vi stånga våra huvuden blodiga mot kapitalets betongmurar. Var och en, kan vi skrika sönder våra röster när våra män våldtar oss. Var och en, kan vi spotta i fascismens ansikte bara för att upptäcka att vi spottar i motvind.
Tillsammans, kamrater, kan vi riva murarna, slå ner våldet och dränka rasisternas lögner i slagord och musik. Tillsammans skapar vi en bättre värld. Kampen har alltid pågått. Den börjar här och nu.
Cirka 60 personer deltog i vänsterpartiets förstamaj manifestation på Violentorget i Flen. Huvudtalare var Emmie Särnstedt, före detta ordförande i Ung Vänster i Sörmland.
I sitt tal gjorde drog hon paralleller mellan den kamp som den tidiga arbetarrörelsen förde för drägliga villkor i arbetslivet, med dagens kamp mot försämringar i arbetsrätt och anställningstrygghet. (Klicka här för att läsa hela hennes tal.)
Vid mötet var det också tre lokala talare. Peter Linnstrand tog upp vikten av bra kommunikationer för en liten kommun som Flen.
Martin Degerman gick till hårt angrepp på rasismen i allmänhet och NSF i synnerhet, med anledning av att de försöker etablera sig i Flen. Lillemor Johansson tog i sitt tal upp de stora behov av mer personal som finns i kommunerna, och vänsterpartiets förslag att skapa 200 000 nya jobb i offentlig sektor.
Eskilstuna gruppen Africa Native underhöll med trummor och sång. Vänsterpartiets första maj insamling går i år till social hjälpverksamhet i Palestina. I Flen inbringade insamlingen 690 kronor.
En ensam nazist ställer upp till valet i Flens kommun. Det borde inte oroa. De förvirrade människor som seriöst tror att människovärde sitter i hudfärg, de är försvinnande få. Vem kan ta en person på allvar som tror att de långa vintrarna ger människor i norr intelligentare gener?
Ändå måste vi ta rasism och nazism på allvar. Vi vet vilka konsekvenser de på hat uppbyggda ideologierna har fått tidigare i historien. Vi är många som kan vittna om kränkningar, hot och överfall också i dagens Sverige. Också i dagens Flen.
Hur kan hatet vara så starkt? Hur kan man hata den man aldrig mött?
Paulo Roberto besökte nyligen Flen. Han berättade om hur han själv blev kriminell.
”Det handlar om dåligt självförtroende. Jag var en liten människa inuti. Därför var jag tvungen att ta till våld för att synas.”
Säkert ligger en stor del av förklaringen till rasismen och i detta. Den som känner sig liten inuti, den kan söka upprättelse genom att slå på andra.
Högerextrema och rasistiska ideologier och rörelser får fotfäste i ett samhälle där klassklyftorna växer. Det är knappast någon nyhet, men det förtjänar att sägas igen. Med hög arbetslöshet och större sociala skillnader söker en del någon att skylla på. Känslan av maktlöshet föder otrygghet, desperation och hat.
Därför måste kampen mot rasism och nazism inte bara föras mot uttalat rasistiska grupper utan också mot ökade klassklyftor och för en generell välfärdspolitik som omfattar alla människor.
Segregerade bostadsområden och diskriminering på arbetsmarkanden gör att människor från olika kulturer inte möts. Då ökar risken för rykten, fördomar och missförstånd. Då ökar risken för att rasistisk propaganda ska få fotfäste.
Kampen mot rasismen måste föras på alla områden. Rasistiska och nazistiska argument måste tas fram i ljuset och bemötas. Erfarenheter från till exempel Frankrike visar att det är svårt att driva tillbaka ett rasistiskt parti när det väl fått fotfäste. Därför måste vi agera nu.
Traditionsenligt firar vi 1 Maj med en manifestation på Violentorget i Flen. Manifestationen börjar klockan 14. Huvudtalare blir Emmie Särnstedt som tidigare har varit ordförande för Ung Vänster i Sörmland.
Dessutom får vi lyssna till mer lokala appeller av Peter Linnstrand, Martin Degerman och Lillemor Johansson.
Den afrikanska musikgruppen Africa Native spelar och dansar. Det blir ansiktsmålning för barnen och försäljning av korv med bröd och fika.
SMHI har utlovat bra väder, men om det ändå skulle bli regn så håller vi till i bibliotekets hörsal.
Ett valår som detta är det naturligtvis extra roligt om vi blir många. Ta med dig grannar, vänner och släktingar och slut upp under fanorna. Alla är hjärtligt välkomna!
Med vindsnurror till barnen och flygblad till det vuxna inledde Vänsterpartiet i Flen i lördags sin valkampanj. Samtidigt passade de på att presentera sin långsiktiga miljövision för Flens kommun.
-Vi kan påverka framtiden, vi kan göra något åt miljöproblemen, säger Lisa Molin, ordförande i föreningen.
-Och framför allt, vi kan göra mycket på lokal nivå, här i vår egen kommun.
I vänsterpartiets vision för 2025 vill man göra Flen till en miljökommun. Flen ska bli ett forskningscentrum för miljö- och energiteknik, med en särskild miljöprofil på gymnasieskolan.
-Det här är egentligen en gammal idé, säger Kaj Johansson. Vi föreslog en miljöprofil för skolan redan när den skulle starta. Men borgarna ville hellre ha en golfprofil.
-Det såg vi ju hur det gick med det.
Vänsterpartiet vill också etablera en omlastningscentral för godscontainers i kommunen. Långväga gods ska kunna skickas på järnväg och med båt till hamnen i Oxelösund för att i Flen lastas om till lastbil för de kortare sträckorna.
-Vi måste få ner utsläppen av koldioxid, säger Lisa Molin. I första hand är det lastbilstrafiken som ska minska.
Bland de övriga förslagen från vänsterparitet märks kravet på ekologiskt odlad mat på skolor och äldreboenden samt kvällsturer till alla kommunens tätorter.
Ändamålet helgar medlen, tycks Johan Hammarkvist (c) och Roger Tifense (c) resonera, i sitt svar till mig. Ungdomsarbetslösheten ska bekämpas genom att ungdomar inte ska ha rätt till samma anställningsskydd som oss vuxna.
Problemet är bara att det inte finns något som talar för att centerns förslag om diskriminering av ungdomar, skulle ge några nya jobb.
I Frankrike har man provat. Sedan augusti i fjol har franska småföretagare kunnat anställa billig ung arbetskraft utan fackliga rättigheter. CNE kallas systemet, som Maud Olofsson och centern nu vill kopiera.
”Vi har tittat på Frankrike som har ett liknande system. Där är man väldigt nöjda… man har fått ganska många nya anställningar.” säger Maud. (Dagens Eko, 3 februari)
Det franska konjunkturinstitutet har en annan uppfattning, de sammanfattar systemet med: ”CNE har inte skapat ett enda nytt arbetstillfälle.” (Le Mondes ekonomibilaga, februari)
Hur ”nöjda” fransmännen är har vi ju kunnat se på nyheterna den senaste tiden…
Men låt oss ändå leka med tanken att slopat anställningsskydd för ungdomar skulle ge fler jobb. Då inställer sig frågan vilka andra grupper som vi ska diskriminera för att skapa fler jobb.
Kvinnorna?
Invandrarna?
Handikappade?
Deras besvärliga situation på arbetsmarknaden skulle väl också kunna avhjälpas med lägre löner och försämrat anställningsskydd? Eller vad säger ni, Johan och Roger?
Nej, allvarligt talat, det här förslaget har ingenting med fler jobb att göra. Arbetsgivare anställer aldrig fler än vad som behövs för att producera det som efterfrågas. Förslaget skulle bara leda till att ytterligare försvaga löntagarnas ställning i förhållande till arbetsgivaren.
Det som behövs är istället åtgärder som ökar den ekonomiska aktiviteten i hela ekonomin.
Vänsterpartiet har föreslagit att man ska ge riksbanken ett sysselsättningsmål. Den enögda kampen mot inflationen späder på arbetslösheten. Vi har goda exempel på nära håll. I Norge prioriterar man arbete åt alla till priset av en något högre inflation och det visar sig också vara framgångsrikt. Norsk industri går för högvarv och ropar efter arbetskraft.
Vänsterpartiet har också föreslagit 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Det innebär att vi nästan kommer tillbaka till det antal anställda vi hade i början av 90-talet.
I första hand är det naturligtvis bra ur mänskligt perspektiv, det finns stora behov som behöver tillgodoses inom vård, skola och omsorg. Det skulle innebära en mindre pressande arbetsbörda för de som idag jobbar inom dessa verksamheter och samtidigt vara bra för dem som får ett arbete.
Det är också en förnuftigare ekonomisk hushållning att betala människor en lön för att göra en välbehövlig insats i skolan, vården eller omsorgen, istället för att betala dem a-kassa för att gå arbetslösa.
Det förslaget skulle på ett effektivt sätt få ner arbetslösheten, både den totala och ungdomsarbetslösheten.
Men hittills har centern envist sagt nej till dessa förslag. De hävdar att vi inte har råd. Vi har inte råd att arbeta… Centerns recept är istället försvagat anställningsskydd och diskriminering av ungdomar.
Vid senaste kommunfullmäktige fick vi en redovisning av gamla motioner som ännu inte har behandlats. Detta inspirerade oss till följande motion, som lämnades in den 1 april.
Alla känner vi till bostadsproblemen i Stockholm. Ni vet, ungdomar som börjar närma sig 18-20 år och funderar på att flytta hemifrån. Glada och entusiastiska är de på väg att ge sig ut i vuxenlivet. Har de kontakter och tur (ja, det finns en del som har det!) kan de få ett jobb. Men lägenhet, det är tji det. Lägenhet, det skulle de tänkt på långt tidigare!!!
En likande situation har vi i Flens Kommunfullmäktige. Varje mandatperiod kommer det in ett antal nya ledamöter. Glada och entusiastiska börjar det lägga fram förslag och skriva motioner. Nu tror dom att de ska få vara med och bestämma. Men bestämma, det är tji det. För innan deras motioner kommer upp till beslut så har de för länge sedan lämnat kommunfullmäktige.
Vem minns idag motionen som Åsa Dahlberg la under den tid hon satt i kommunfullmäktige? Vem minns vilka förslag Inger Andersson förde fram? Troligen inte ens de själva. De är länge sedan de lämnade fullmäktige, men deras motioner kommer då och då upp på listan ”ej besvarade motioner”.
Nu vill vi föreslå en lösning på problemet.
Låt oss åter blicka mot Stockholm och ta lärdom. Där kan man ställa sin bebis i bostadskö, för att den dag barnet fyller 18 år ha en lägenhet på lut.
Låt oss göra samma sak i politiken. Låt nästa generations politiker motionera till fullmäktige redan nu. Vi kanske inte måste gå så långt som till bebisarna – riktigt så illa ställt är det ju inte här – utan vi kan nöja oss med 10-åringarna. Om de 10-åringar som tänker bli politiker får motionera till Flens kommunfullmäktige redan idag, ja då kan det vara dags att fatta beslut i frågan när de blir invalda om ett antal år.
Ja, det är naturligtvis inte bara 10-åringar som ska få motionera, även den 50-åring som räknar med att bli politiker på ålderns höst ska naturligtvis ha samma möjlighet.
Tänk så roligt det måste bli för de politiker som får vara med och bestämma om de egna förslagen!
Vänsterpartiet i Flen yrkar därför
att Flens kommunfullmäktige ger alla kommande politiker rätt att lämna in motioner till Kommunfullmäktige
Flen 1 april 2006
Lisa Molin,
Kaj Johansson,
Martin Degerman,
Lillemor Johanson
Klimatförändringarna skulle kunna betecknas som vår tids ödesfråga. Utvecklingen går snabbt åt fel håll och bara de senaste åren har vi sett effekterna i form av stormar, översvämningar och extrem torka. Utsläppen från fossila bränslen är en av de främsta orsakerna till klimatförändringarna. En kraftigt minskad förbrukning av olja, kol och naturgas är en nödvändighet för att vända utvecklingen. Sverige har alla förutsättningar att bli ett föregångsland i den processen.
Vänsterpartiet har ställt som mål att vi ska minska utsläppen från fossila bränslen med 80 procent inom femton år. Det kräver utbyggnad av kollektivtrafiken, satsningar på alternativa bränslen och inte minst på forskning och utveckling av miljöteknik. Förutom de givna vinsterna för miljön innebär sådana satsningar också att konkurrenskraftiga jobb skapas i en bransch som definitivt har framtiden för sig.
I Flen vill vi satsa på att profilera vår kommun på miljö- och energiteknik. Det är en av de snabbast växande näringsgrenarna i världen. Enligt Exportrådet fortsätter miljöteknikexporten att växa med i genomsnitt åtta procent per år, och 2004 var tillväxten hela 15 procent. I kronor räknat handlade det om 25 miljarder kronor.
Inom det här området finns framtidens arbetstillfällen inom industri och tillverkning. Skapa ett gymnasieprogram med inriktning på miljö- och energiteknik och försök att göra det till utbildning med riksintag. Etablera samarbete med högskolan i syfte att få hit forskning och utveckling på detta område. Leta systematiskt upp tillverkningsfärdiga patent och erbjud dem att etablera tillverkning i vår kommun.
Det här är inget nytt. Redan 1994 la vänsterpartiet Flen motionen ”Fler jobb – bättre miljö”. Den motionen skulle kunna läggas idag igen, nästan helt utan ändringar. För något år sedan presenterade alla partier i kommunfullmäktige sina visioner för Flen i framtiden. Vänsterpartiets vision präglades från början till slut av arbete och miljö. Det är som sagt inget nytt, men det börjar bli riktigt bråttom.
