Skip to main content

Diskutera förslaget till kvinnofridsplan

Efter år av långbänk ska Flens kommun få en kvinnofridsplan. Men innan förslaget slutgiltigt antas tycker vi det är viktigt att Flensborna får en chans att tycka till. Därför ordnar vi ett offentligt möte på internationella kvinnodagen 8 mars.

Till mötet har vi bjudit in några personer som vi har bett att helt kort kommentera förslaget. Därefter släpper vi loss en allmän diskussion. De personer som är vidtalade och som accepterat att delta är:

  • Lisbeth Brevig (m), ordförande för referensgruppen för kvinnofridsplanen
  • Christina Andersson, ordförande för kvinnojouren MOA i Eskilstuna
  • Lars-Eric Antonsson, sakkunnig på länsstyrelsen i jämställdhetsfrågor
  • Gisela Stucki, fritidsledare på Brolinska villan (kanske i sällskap med två unga tjejer)
  • Emmie Särnstedt, ordförande för Ung Vänster i Sörmland

Mötet är öppet för allmänheten.

Datum:         Onsdag 8 mars
Tid:               09.30-11.30
Plats:            Tea-lokalen i Flen

Här nedanför kan du ladda ner förslaget till kvinnofridsplan i pdf-format.

Den blomstertid nu kommer…

Om några månader är det dags för skolavslutning. Det är en stor händelse för barnen och i några skolor väljer man att lägga avslutningen i kyrkan. Det är något som retar mig oerhört!

Jag vill inte att mina barn ska gå i kyrkan på skoltid. Jag anser att kyrkan i många fall har förljugna och intoleranta värderingar, inte minst när det gäller jämställdhet och homosexuella.

Jag tror inte heller att föräldrar med en annan religion tycker att det är så roligt att deras barn går till den kristna kyrkan.

Avslutningen är något som alla barn ska kunna delta i. Man kan inte säga att till en 8-åring att ”du får inte följa med, dina föräldrar vill inte att du ska gå i kyrkan, så du får stanna här själv i klassrummet och rita”.

Gå i kyrkan får barnen göra på sin fritid om dom vill. Jag kan också ställa upp på att skolan gör studiebesök i kyrkan som en del i religionsundervisningen. Men avslutningen ska hållas i någon neutral lokal!

Anders Falk

Kraftfulla satsningar på jobb behövs

Varje lärare i Flen vet att det behövs fler vuxna i skolan. Varje småbarnsförälder vet att barngrupperna på våra dagis är för stora. Varje äldre dotter med en förälder som är till åren kommen vet att personalbristen är stor inom hemtjänst och vård.

Det behövs kraftfulla satsningar på fler arbeten inom till exempel äldreomsorgen, barnomsorgen och kollektivtrafiken. Det är därför vänsterpartiet bestämt sig för att kämpa för 200000 nya jobb i den offentliga sektorn. För Flens del skulle det innebära några hundra nya arbetstillfällen. Det kan låta mycket för en liten kommun, men det är jobb vi verkligen behöver.

Bara inom ett enda område, arbetet mot alkoholskador och drogmissbruk, skulle det krävas ett stort antal nya människor. En drogsamordnare för det övergripande arbetet, fler fritidsledare för att kunna hålla gårdarna öppna varje kväll, utbildade personer att hålla i föräldrautbildningar, utökning av barngrupper för barn till missbrukare, fler anställda på ungdomsmottagningen, inom skolhälsovården, inom missbruksvården, inom polisen….

Vänsterpartiets krav om 200000 nya jobb i offentlig regi handlar om vägval i den ekonomiska politiken. Arbetslösheten har stora kostnader. Direkt i form av främst a-kassa. Indirekt ännu större i form av utslagning och missade möjligheter att tillvarata människors kraft och kunskaper. I dag inriktas politiken i stor utsträckning på att lindra effekterna av arbetslösheten, medan man hoppas att privata arbetsgivare ska känna sig tillräckligt rika för att anställa. Det är naturligtvis bättre att göra direkta satsningar på riktiga jobb, som genererar inkomster och arbetstillfällen i olika sektorer i samhället.

För vänsterpartiet är det tydligt vad som är riktiga prioriteringar. Vi vill inte ha ett samhälle där en bra sjukvård, äldrevård eller skola är en exklusiv lyx. Vi accepterar inte en situation där de som arbetar inom dessa sektorer går på knäna samtidigt som många människor är arbetslösa. Det tycker vi är ett slöseri som måste upphöra.

När vi presenterat förslaget om fler anställda har det kommit utrop om att detta skulle vara ”orealistiskt” och innebära orimliga kostnader. Det är egentligen märkligt att se fler jobb som en kostnad för samhället. Även om man fokuserar på de kortsiktiga budgetkostnaderna blir anklagelserna avslöjande – för dem som kommer med dem.

Kostnaden för att anställa 50000 personer per år kan uppskattas till cirka 10 miljarder kronor. Även om vi skulle räkna med en kostnad på 50 miljarder kronor för att få igång 200000 nya jobb, så kan vi till exempel ställa det mot den borgerliga maktalliansens löften att sänka skatterna med 37 respektive 45 miljarder bara de första två åren efter en eventuell valseger, och 250 miljarder kronor på sikt, enligt Maud Olofsson. Vi vill satsa samhällets resurser på en anständig äldrevård, en förstärkt sjukvård och en skola i världsklass. Högern vill ha miljardregn över dem som redan har och sparar. Det är upp till medborgarna att bestämma vad som är realistiskt och ansvarsfullt, och vad som är motsatsen.

Lisa Molin
Gruppledare, vänsterpartiet, Flen
Lars Ohly
Partiledare, vänsterpartiet

Artikeln är publicerad den 060222 i tidningen Folket



Protest mot prostitutionen vid fotbolls VM!

– Det är fullständigt vidrigt att koppla ihop prostitution och sexslavhandel med fotbolls-VM på det här sättet. Det måste fullmäktige protestera mot och jag hoppas att vi redan ikväll kan ställa oss bakom det upprop som Piteå kommun har skickat ut, sade Kaj Johansson (v), vid fullmäktiges sammanträde.
Bakgrunden är att prostitution är lagligt i Tyskland. Inför fotbolls-VM ser hallickar och andra en chans att utöka verksamheten.

Enligt engelska tidningsartiklar beräknas minst 40 000 östeuropeiska kvinnor föras in i Tyskland för detta ändamål.

I Berlin där finalen ska gå av stapeln har en bordellägare just avslutat bygget av en ny stor bordell nära stadion. I Köln tillhandahåller myndigheterna ”performance boxes”, det vill säga carport-liknande moduler för lättillgänglig sex. I Hamburg samarbetar polisen med bordellägarna för att hålla en stabil prissättning på ”tjänsterna”. I München beräknas en trettioprocentig ökning av könshandeln.

Kaj fick medhåll från flera håll och ett enigt kommunfullmäktige ställde sig bakom uppropet, där man också kräver att Svenska Fotbollsförbundet och Internationella Fotbollsförbundet ska agera kraftfullt i frågan.

Kaj uppmanade också fotbolls–klubbarna i kommunen att ställa sig bakom uppropet, precis som de gjort i Piteå.

Vi har inte råd med arbetslöshet!

Har du någon gång känt förtvivlan över att det inte finns tillräckligt med personal på ungarnas dagis? Har du varit utsatt för att polisen inte haft tid att komma när du haft inbrott?

Har du blivit upprörd över att hemtjänstens personal inte hinner sitta ner och lyssna när någon av dina äldre släktingar behöver prata? Har du upplevt vanmakten när skolan drar in på speciallärare?

Dom säger att vi inte har råd. Dom säger att det inte finns pengar. Men hur kan det komma sig att vi då samtidigt har omkring en halv miljon arbetslösa i det här landet? Varför arbetar inte människorna där behoven är som störst?

Vänsterpartiets viktigaste valfråga är att skapa 200 000 nya jobb inom offentlig sektor. Det finns de som påstår att det är orimligt. Som påstår att människor i arbete är en kostnad. Vi hävdar att ingenting kan vara mer felaktigt.

Välfärd ramlar inte ner från himmelen. Välfärd skapas av människor som arbetar. Arbete gör ett land rikare. Det innebär inkomster för samhälle och företag, färre mänskliga tragedier och ett tryggare tillvaro för alla. Arbetslösheten däremot är en kostnad både för samhället och för de som drabbas.

Det är inte bara realistiskt, det är också nödvändigt, att satsa på en politik för fler jobb. Ett par hundratusen nya jobb inom den offentliga sektorn är samtidigt en motor för hela samhällslivet. När fler kommer i arbete i kommuner och landsting så ökar efterfrågan på den privata sektorns varor och tjänster.

Människors arbete är en tillgång, inte en belastning. Vi har idag stora behov inom skola, vård och omsorg. Det behövs offensiva investeringar på miljövänlig teknik, bostadsbyggande och fysisk handikappanpassning.

Frågan är inte om vi har råd att avskaffa arbetslösheten. Frågan är istället om vi har råd att avstå?

Snabba fakta om arbetslöshet och samhällsekonomi

Är Vänsterpartiets förslag om 200 000 nya jobb i offentlig sektor verkligen realistiskt? Snabbfakta för den som vill tänka själv.

  • 1990 fanns det 1,61 miljoner anställda i offentlig sektor. Idag är det 1,33 miljoner. Alltså 280 000 färre anställda. (Se diagram här ovanför)
  • Vänsterpartiets förslag skulle innebära att vi nästan – men bara nästan – kom tillbaka till samma antal anställda som vi hade 1990.
  • Vår samlade produktion (BNP/capita) uppgick 1990 till 205 000 kronor per invånare. Idag är vår samlade produktion 260 000 kronor per invånare.
  • Idag går storföretagen med rekordvinster, men istället för att investera dem i nya jobb, ökar aktieutdelningarna. Årets aktieutdelning beräknas uppgå till ofattbara 170 miljarder kronor.
  • På två år (2002-2004) har VD-lönerna i de 100 största industriföretagen ökat med 33%. Det är dom som brukar kräva återhållsamhet av sina anställda.
  • Mellanskillnaden mellan a-kassa och riktig lön för 200 000 offentliga jobb är ungefär 17 miljarder.
  • Den borgerliga alliansen föreslår skattesänkningar på 80 miljarder de två första åren efter valet.

Har vi råd att arbeta?

Foto på Ernst_WigforssInför valet 1932 skrev dåvarande finansministern Ernst Wigfors, sin i särklass viktigaste pamflett, med titeln ”Har vi råd att arbeta?” Vi citerar lite ur den. Det säger egentligen allt…

”Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna.

Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten.

Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.”

Wigfors skriver också följande i sin pamflett:

”Arbetslösheten innebär inte bara försakelse och lidande för de arbetslösa och deras familjer. Då arbetskraften icke används, betyder det också, att naturtillgångar ligger outnyttjade, och att produktiva anläggningar icke tas i bruk. Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen står därför i ett visst förhållande till de arbetslösas antal, och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att mäta arbetslöshetens omfattning.

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej…”

200 000 nya jobb

Orimligt. Orealistiskt. Ogenomförbart. Så kan man sammanfatta omvärldens syn på vänsterpartiets olika krav. Eller rättare uttryckt, så kan man sammanfatta omvärldens syn på krav när vänsterpartiet driver dem. Det skriver Lillemor Johanson i följande debattartikel.

Ta frågan om 200000 nya jobb. Det kravet är orealistiskt när vi lägger fram det. Medan företrädare för andra partier utan att blinka kan lova både två- och trehundratusen nya arbetstillfällen.

Men frågan är allvarligare än så. För med påståendet att andras krav är orealistiska vill man effektivt döda all debatt. Säger man att någon har fel, då går det att diskutera. Då går det att argumentera, komma med fakta och synpunkter, anstränga sig för att övertyga och övertala.

Säger man däremot att ett förslag är omöjligt att genomföra, då finns det inget att samtala kring.

Det är inte ovanligt att tidningarnas ledarsidor fastnar i den typen av argumentation när de ska recensera vårt parti. Inställningen tycks vara: ”Antingen anpassar sig vänsterpartiet högerut och för en klok och realistisk politik – men då behövs de inte för där finns ju redan socialdemokratin. Eller så står de fast vid sin socialistiska och feministiska politik – men då är de orealistiska och deras idéer omöjliga att genomföra.”

Men vem bestämmer vad som är realistiskt? Vem bestämmer vad som är genomförbart? Det fanns de som påstod att det aldrig skulle gå att avskaffa slaveriet. Det fanns de som hävdade att vi aldrig skulle få allmän rösträtt. Det fanns de som trodde att vi inte kunde överleva med åtta timmars arbetsdag. De hade fel.

Faktum är att varje viktigt steg i historien har tagit av människor som vägrat acceptera den dominerande uppfattningen om vad som är möjligt och tillåtet.

Vi har omkring en halv miljon människor som går utan arbete. Vi har stora otillfredsställda behov inom sjukvården, skolan och äldreomsorgen. För mig förefaller det högst förnuftigt att kombinera människor som vill arbeta med uppgifter som behöver utföras. Ur samhällsekonomiskt perspektiv borde det vara bättre att folk jobbar och får lön än att de går sysslolösa med bidrag. Vad är det som är så orealistiskt med det?

Lillemor Johanson, Flen

Avtalsenliga löner

Det är konstig. Svenskt Näringsliv har i ett antal inlägg (senast 060114) hävdat att de visst gillar kollektivavtal. Ändå tycker de inte att alla företag ska tillämpa dem. Svenskt Näringsliv tycker alltså att det är helt OK att en del företag betalar t ex 200 kronor i timmen för sina anställda, medan andra bara betalar 100 kronor. Det ska på något sätt vara bra för konkurrensen.

Och visst, det kanske är bra för det företag som kommer billigt undan. Men det är knappast bra för det företag som betalar avtalsenliga löner, och det är inte bra för de arbetare som inte får en rättvis lön för sitt jobb.

För övrigt har Vänsterpartiet inte krävt att alla företag måste teckna kollektivavtal. Vi tycker bara att vi som kunder och medborgare ska ha rätt att välja vem vi handlar från.

På samma sätt som vi har rätt att välja Krav-märkta bananer när vi handlar på ICA, på samma sätt ska vi ha rätt att kräva avtalsenliga löner när vi som medborgare handlar tjänster från en företag som t ex ska bygga en skola.

Därför vill vi att kommunen bara handlar med företag som har kollektivavtal eller liknande villkor.

Konstigare än så är det inte.

Lillemor Johanson
Vänsterpartiet i Flen

För mycket skatt. På tok för mycket skatt.

Det är vad Skattebetalarnas Förening anser att flensborna betalar. Enligt en alldeles, fullständigt opolitisk utredning har de kommit fram till att medborgarna i Flens kommun betalar exakt 3 kronor och 35 öre för mycket i skatt.

Som av en ren händelse håller det moderata kommunalrådet med. Hon ger skattegnällarnas utredning högsta betyg, och anser att de hamnat ”mitt i prick”.

Så långt är allt som vanligt. Så långt blir ingen förvånad.

Det förunderliga kommer när kommunalrådet frankt deklarerar att någon skattesänkning, det blir det inte i Flen.

Vad menar kvinnan? Tänker hon fortsätta att på pin tji slösa bort skattebetalarnas pengar? Bryr hon sig inte om de kloka råden från Skattegnällarna?

Under tre år har kommunalrådet lett en koalition som enligt utredningen handskats vårdslöst och oansvarigt med våra pengar. Det kan vi förlåta. Hon visste säkert inte bättre. Hon trodde förmodligen att lägre skatter skulle leda till sämre välfärd.

Men nu när hon vet. Nu när Skattegnällarna berättat för henne hur enkelt det är att sänka skatten utan att någon får det sämre. Då tänker hon ändå inte bry sig!

Varför, undrar jag? Vad har hon i sitt sinne? Har hon andra planer med de 3,35 kronorna än att sänka skatten? Tänker hon använda slantarna till att höja kvinnors löner, införa kortare arbetstid för vårdbiträden, avsätta en rejäl summa till missbruksvården och förvandla Skjortan till allaktivitetshus?

Eller, fasansfulla tanke, vet människan inte hur hon ska bära sig åt för att administrera en skattesänkning? Har hon ingen aning om i vilka verksamheter hon ska spara utan att det medför försämringar?

I så fall är det synd om henne. För Skattegnällarnas icke-ideologiska utredning ger ingen vägledning. Här finns inga svar på vad Flens kommun ska göra för att effektivisera. Lite gnetighet rekommenderas. Och så ett gott ledarskap.

Ledarskap. Det är alltså där det brister när skatten är för hög. Slutsatsen manar till eftertanke.

Kan det vara ett annat politiskt ledarskap vi behöver i Flens kommun?

Lillemor Johanson
Vänsterpartist Flen