Skip to main content

Den blomstertid nu kommer…

Om några månader är det dags för skolavslutning. Det är en stor händelse för barnen och i några skolor väljer man att lägga avslutningen i kyrkan. Det är något som retar mig oerhört!

Jag vill inte att mina barn ska gå i kyrkan på skoltid. Jag anser att kyrkan i många fall har förljugna och intoleranta värderingar, inte minst när det gäller jämställdhet och homosexuella.

Jag tror inte heller att föräldrar med en annan religion tycker att det är så roligt att deras barn går till den kristna kyrkan.

Avslutningen är något som alla barn ska kunna delta i. Man kan inte säga att till en 8-åring att ”du får inte följa med, dina föräldrar vill inte att du ska gå i kyrkan, så du får stanna här själv i klassrummet och rita”.

Gå i kyrkan får barnen göra på sin fritid om dom vill. Jag kan också ställa upp på att skolan gör studiebesök i kyrkan som en del i religionsundervisningen. Men avslutningen ska hållas i någon neutral lokal!

Anders Falk

Protest mot prostitutionen vid fotbolls VM!

– Det är fullständigt vidrigt att koppla ihop prostitution och sexslavhandel med fotbolls-VM på det här sättet. Det måste fullmäktige protestera mot och jag hoppas att vi redan ikväll kan ställa oss bakom det upprop som Piteå kommun har skickat ut, sade Kaj Johansson (v), vid fullmäktiges sammanträde.
Bakgrunden är att prostitution är lagligt i Tyskland. Inför fotbolls-VM ser hallickar och andra en chans att utöka verksamheten.

Enligt engelska tidningsartiklar beräknas minst 40 000 östeuropeiska kvinnor föras in i Tyskland för detta ändamål.

I Berlin där finalen ska gå av stapeln har en bordellägare just avslutat bygget av en ny stor bordell nära stadion. I Köln tillhandahåller myndigheterna ”performance boxes”, det vill säga carport-liknande moduler för lättillgänglig sex. I Hamburg samarbetar polisen med bordellägarna för att hålla en stabil prissättning på ”tjänsterna”. I München beräknas en trettioprocentig ökning av könshandeln.

Kaj fick medhåll från flera håll och ett enigt kommunfullmäktige ställde sig bakom uppropet, där man också kräver att Svenska Fotbollsförbundet och Internationella Fotbollsförbundet ska agera kraftfullt i frågan.

Kaj uppmanade också fotbolls–klubbarna i kommunen att ställa sig bakom uppropet, precis som de gjort i Piteå.

Vi har inte råd med arbetslöshet!

Har du någon gång känt förtvivlan över att det inte finns tillräckligt med personal på ungarnas dagis? Har du varit utsatt för att polisen inte haft tid att komma när du haft inbrott?

Har du blivit upprörd över att hemtjänstens personal inte hinner sitta ner och lyssna när någon av dina äldre släktingar behöver prata? Har du upplevt vanmakten när skolan drar in på speciallärare?

Dom säger att vi inte har råd. Dom säger att det inte finns pengar. Men hur kan det komma sig att vi då samtidigt har omkring en halv miljon arbetslösa i det här landet? Varför arbetar inte människorna där behoven är som störst?

Vänsterpartiets viktigaste valfråga är att skapa 200 000 nya jobb inom offentlig sektor. Det finns de som påstår att det är orimligt. Som påstår att människor i arbete är en kostnad. Vi hävdar att ingenting kan vara mer felaktigt.

Välfärd ramlar inte ner från himmelen. Välfärd skapas av människor som arbetar. Arbete gör ett land rikare. Det innebär inkomster för samhälle och företag, färre mänskliga tragedier och ett tryggare tillvaro för alla. Arbetslösheten däremot är en kostnad både för samhället och för de som drabbas.

Det är inte bara realistiskt, det är också nödvändigt, att satsa på en politik för fler jobb. Ett par hundratusen nya jobb inom den offentliga sektorn är samtidigt en motor för hela samhällslivet. När fler kommer i arbete i kommuner och landsting så ökar efterfrågan på den privata sektorns varor och tjänster.

Människors arbete är en tillgång, inte en belastning. Vi har idag stora behov inom skola, vård och omsorg. Det behövs offensiva investeringar på miljövänlig teknik, bostadsbyggande och fysisk handikappanpassning.

Frågan är inte om vi har råd att avskaffa arbetslösheten. Frågan är istället om vi har råd att avstå?

Snabba fakta om arbetslöshet och samhällsekonomi

Är Vänsterpartiets förslag om 200 000 nya jobb i offentlig sektor verkligen realistiskt? Snabbfakta för den som vill tänka själv.

  • 1990 fanns det 1,61 miljoner anställda i offentlig sektor. Idag är det 1,33 miljoner. Alltså 280 000 färre anställda. (Se diagram här ovanför)
  • Vänsterpartiets förslag skulle innebära att vi nästan – men bara nästan – kom tillbaka till samma antal anställda som vi hade 1990.
  • Vår samlade produktion (BNP/capita) uppgick 1990 till 205 000 kronor per invånare. Idag är vår samlade produktion 260 000 kronor per invånare.
  • Idag går storföretagen med rekordvinster, men istället för att investera dem i nya jobb, ökar aktieutdelningarna. Årets aktieutdelning beräknas uppgå till ofattbara 170 miljarder kronor.
  • På två år (2002-2004) har VD-lönerna i de 100 största industriföretagen ökat med 33%. Det är dom som brukar kräva återhållsamhet av sina anställda.
  • Mellanskillnaden mellan a-kassa och riktig lön för 200 000 offentliga jobb är ungefär 17 miljarder.
  • Den borgerliga alliansen föreslår skattesänkningar på 80 miljarder de två första åren efter valet.

Har vi råd att arbeta?

Foto på Ernst_WigforssInför valet 1932 skrev dåvarande finansministern Ernst Wigfors, sin i särklass viktigaste pamflett, med titeln ”Har vi råd att arbeta?” Vi citerar lite ur den. Det säger egentligen allt…

”Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna.

Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten.

Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.”

Wigfors skriver också följande i sin pamflett:

”Arbetslösheten innebär inte bara försakelse och lidande för de arbetslösa och deras familjer. Då arbetskraften icke används, betyder det också, att naturtillgångar ligger outnyttjade, och att produktiva anläggningar icke tas i bruk. Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen står därför i ett visst förhållande till de arbetslösas antal, och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att mäta arbetslöshetens omfattning.

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej…”

200 000 nya jobb

Orimligt. Orealistiskt. Ogenomförbart. Så kan man sammanfatta omvärldens syn på vänsterpartiets olika krav. Eller rättare uttryckt, så kan man sammanfatta omvärldens syn på krav när vänsterpartiet driver dem. Det skriver Lillemor Johanson i följande debattartikel.

Ta frågan om 200000 nya jobb. Det kravet är orealistiskt när vi lägger fram det. Medan företrädare för andra partier utan att blinka kan lova både två- och trehundratusen nya arbetstillfällen.

Men frågan är allvarligare än så. För med påståendet att andras krav är orealistiska vill man effektivt döda all debatt. Säger man att någon har fel, då går det att diskutera. Då går det att argumentera, komma med fakta och synpunkter, anstränga sig för att övertyga och övertala.

Säger man däremot att ett förslag är omöjligt att genomföra, då finns det inget att samtala kring.

Det är inte ovanligt att tidningarnas ledarsidor fastnar i den typen av argumentation när de ska recensera vårt parti. Inställningen tycks vara: ”Antingen anpassar sig vänsterpartiet högerut och för en klok och realistisk politik – men då behövs de inte för där finns ju redan socialdemokratin. Eller så står de fast vid sin socialistiska och feministiska politik – men då är de orealistiska och deras idéer omöjliga att genomföra.”

Men vem bestämmer vad som är realistiskt? Vem bestämmer vad som är genomförbart? Det fanns de som påstod att det aldrig skulle gå att avskaffa slaveriet. Det fanns de som hävdade att vi aldrig skulle få allmän rösträtt. Det fanns de som trodde att vi inte kunde överleva med åtta timmars arbetsdag. De hade fel.

Faktum är att varje viktigt steg i historien har tagit av människor som vägrat acceptera den dominerande uppfattningen om vad som är möjligt och tillåtet.

Vi har omkring en halv miljon människor som går utan arbete. Vi har stora otillfredsställda behov inom sjukvården, skolan och äldreomsorgen. För mig förefaller det högst förnuftigt att kombinera människor som vill arbeta med uppgifter som behöver utföras. Ur samhällsekonomiskt perspektiv borde det vara bättre att folk jobbar och får lön än att de går sysslolösa med bidrag. Vad är det som är så orealistiskt med det?

Lillemor Johanson, Flen

För mycket skatt. På tok för mycket skatt.

Det är vad Skattebetalarnas Förening anser att flensborna betalar. Enligt en alldeles, fullständigt opolitisk utredning har de kommit fram till att medborgarna i Flens kommun betalar exakt 3 kronor och 35 öre för mycket i skatt.

Som av en ren händelse håller det moderata kommunalrådet med. Hon ger skattegnällarnas utredning högsta betyg, och anser att de hamnat ”mitt i prick”.

Så långt är allt som vanligt. Så långt blir ingen förvånad.

Det förunderliga kommer när kommunalrådet frankt deklarerar att någon skattesänkning, det blir det inte i Flen.

Vad menar kvinnan? Tänker hon fortsätta att på pin tji slösa bort skattebetalarnas pengar? Bryr hon sig inte om de kloka råden från Skattegnällarna?

Under tre år har kommunalrådet lett en koalition som enligt utredningen handskats vårdslöst och oansvarigt med våra pengar. Det kan vi förlåta. Hon visste säkert inte bättre. Hon trodde förmodligen att lägre skatter skulle leda till sämre välfärd.

Men nu när hon vet. Nu när Skattegnällarna berättat för henne hur enkelt det är att sänka skatten utan att någon får det sämre. Då tänker hon ändå inte bry sig!

Varför, undrar jag? Vad har hon i sitt sinne? Har hon andra planer med de 3,35 kronorna än att sänka skatten? Tänker hon använda slantarna till att höja kvinnors löner, införa kortare arbetstid för vårdbiträden, avsätta en rejäl summa till missbruksvården och förvandla Skjortan till allaktivitetshus?

Eller, fasansfulla tanke, vet människan inte hur hon ska bära sig åt för att administrera en skattesänkning? Har hon ingen aning om i vilka verksamheter hon ska spara utan att det medför försämringar?

I så fall är det synd om henne. För Skattegnällarnas icke-ideologiska utredning ger ingen vägledning. Här finns inga svar på vad Flens kommun ska göra för att effektivisera. Lite gnetighet rekommenderas. Och så ett gott ledarskap.

Ledarskap. Det är alltså där det brister när skatten är för hög. Slutsatsen manar till eftertanke.

Kan det vara ett annat politiskt ledarskap vi behöver i Flens kommun?

Lillemor Johanson
Vänsterpartist Flen

Amnestifrågan lever!

Vi erkänner. Vi lyckades inte i vårt försök att ta en genväg i amnestifrågan genom att driva förslaget i budgetförhandlingarna. Men vi har inte lagt oss för socialdemokraterna i flyktingpolitiken. Vi har inte backat från vårt krav om att genomföra en amnesti i anslutning till att den nya asylprocessen börjar gälla den 31 mars 2006.

Det skriver Lars Ohly, Ulla Hoffmann och Kalle Larsson i ett öppet brev.

Vi visste från början att det skulle bli mycket svårt att få igenom amnestikravet i budgetförhandlingarna. Att förhandla med socialdemokraterna om asyl- och flyktingpolitiken är många gånger som att tala med en vägg.

Vi är besvikna över resultatet men vårt parti har valt att ändå ställa sig bakom budgeten. Vi är övertygade om att ett sprucket budgetsamarbete inte hade lett till en mer human flyktingpolitik, och vi vet att det definitivt inte hade lett till en amnesti.

Om vi hade brutit samarbetet hade socialdemokraterna lagt fram sin budget själva. Den budgetlag vi har att rätta oss efter säger att hela budgeten ska tas i ett klubbslag. Det innebär att det inte är möjligt att säga nej till delar av den och ja till andra. Vi har alltså att ta ställning till helheten. Att det var möjligt för oss att ställa oss bakom budgetöverenskommelsen, beror enbart på att vänsterpartiet trots allt lyckades få igenom vissa viktiga förbättringar i budgeten på flyktingområdet.

Det är också viktigt att komma ihåg att när vi förra hösten lyckades övertyga socialdemokraterna om att lägga ner Utlänningsnämnden hade vi drivit frågan i budgetförhandlingar under tre år. Och då hade vi en majoritet av riksdagen bakom oss. När det gäller kravet på en allmän flyktingamnesti har socialdemokraterna valt att återigen bilda järnaxel med moderaterna. Men vi ger inte upp. Amnestifrågan lever.

På onsdag röstar riksdagen om den motion som kräver en flyktingamnesti. Bakom motionen står alla riksdagens partier utom moderaterna och socialdemokraterna. Därför pågår nu ett mycket viktigt arbete i hela landet för att förmå socialdemokratiska och moderata riksdagsledamöter att gå emot partipiskan, att rösta med sitt samvete och stödja motionen. Vi vet att det finns socialdemokrater och moderater som tycker som vi. Nu gäller det för dem att våga stå för det – och för deras partier att låta dem stå för det. Varför inte tillåta fri röstning?

Ni vet säkert att vänsterpartiet tillhör dem som starkast av alla riksdagens partier kämpar för en solidarisk flyktingpolitik. Vi tänker inte ge upp även om vi möter motgångar i förhandlingar med regeringen. Vi tänker inte ge upp även om vi skulle förlora omröstningen i riksdagen på onsdag. Vi tänker inte ge upp förrän vi har fått igenom en amnesti.

Den oheliga allians som socialdemokrater och moderater bildar i flyktingpolitiken, måste brytas. Vi är övertygade om att allt det arbete som kyrkor, folkrörelser, flyktingorganisationer och enskilda människor bedriver, är det som gör att vi slutligen får en amnesti. För varje människa som vi övertygar med våra argument, för varje person som vi får att sätta sitt namn på en lista, så kommer vi ett steg närmare målet.

Höstbudgeten innehåller till vår besvikelse inte något beslut om en generell amnesti. Däremot har vi nått framgång på en rad områden inom flyktingpolitiken:

– Vi har pressat den socialdemokratiska regeringen till att de som fått ett avvisningsbeslut men som av olika skäl inte kunnat verkställas ska få en ny prövning av verkställighetshinder i det nya system som börjar gälla den 31 mars 2006. Det gäller både de som bor på Migrationsverkets förläggningar och de som gömmer sig, men begränsas till barn och barnfamiljer. I den nya prövningen ska Migrationsverket särskilt ta hänsyn till hur länge barnen bott i Sverige, deras sociala situation och deras anknytning hit. Under tiden denna prövning sker ska det tidigare avvisningsbeslutet inte verkställas. Det betyder att barnfamiljer som gömmer sig kommer att kunna komma fram och kommer att omfattas av Migrationsverkets mottagandesystem.

– Vi har också fått igenom en förändring som innebär att personer som har fått ett avvisningsbeslut som inte kunnat verkställas på grund av omständigheter i deras hemländer får rätt att arbeta. De grupper detta gäller omfattar bl.a. irakier, afghaner och somalier.

– Vi har också nått framgång när det gäller de apatiska barnen. Migrationsverket och Utlänningsnämnden ska snarast redovisa hur regeringens vägledande beslut angående de apatiska barnen har tillämpats. Detta för att se till att beslutet får avsedd verkan – alltså att de apatiska barnen får stanna.

– Dessutom har vi fått igenom pengar till gömda barns skolgång och en förstärkning av medlen till asylsökandes sjukvård. Kommunerna ges resurser till sociala insatser för flyktingbarn och migrationsverket ges förstärkning för att förbättra kvaliteten på mottagningsverksamheten. I och med budgetöverenskommelsen ges också ökade medel till offentligt biträde. Detta innebär förbättrade möjligheter till advokathjälp i den nya asylprocess som börjar gälla nästa år.

Vi vill också påminna om de tidigare amnestibeslut som vi drivit igenom, bland annat den förra barnamnestin. Det beslutet drevs inte igenom från en dag till en annan utan föregicks av mycket arbete från flyktingorganisationer och några av riksdagens partier. Därför är det viktigt att ingen nu ger upp utan fortsätter kampen. Det är också viktigt att vi inte börjar slåss inbördes. Det tjänar bara de främlingsfientliga krafterna på.

Skulle miljöpartiet välja att inte stödja budgeten beklagar vi detta. Vi känner miljöpartiet som varma anhängare av en human flyktingpolitik, och kommer att fortsätta att betrakta dem som allierade i kampen.

Vi ger inte upp. Amnestifrågan lever!

Lars Ohly, ordförande i Vänsterpartiet
Ulla Hoffmann, 2:e vice ordförande i Vänsterpartiet
Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman i Vänsterpartiet

Marknadens förtroende eller väljarnas?

Dagligen ifrågasätts om ”marknaden har förtroende” för regeringens politik. Efter den uppgörelse som socialdemokraterna och centern nu har presenterat, måste i varje fall arbetarväljarna fråga sig om de har något ”förtroende” för s-regeringen.

Det var inte så länge sedan sossarna och facket ordnade bussresor till Stockholm för att demonstrera mot sänkningen av a-kassan från 90% till 80%.

Demonstranterna hoppades kanske att s-regeringen skulle återställa nivån. Men hur känner de sig idag när s-regeringen istället ytterligare sänker nivån till 75%!?

Vad har dessa väjare för anledning att känna ”förtroende” för s-regeringen?

Under hela valrörelsen talade sossarna om att undanta kommunerna från de besparingar som de tänkte genomföra. Detta var en viktig del i en politik för fler jobb, sa dom då.

Man angrep också den borgerliga regeringens besparingar på kommunerna. Men nu – ett halvår senare – drar man in 7 miljarder kronor från kommunsektorn. För Flens kommun innebär det ungefär 14 miljoner kronor, att läggas uppe på de nedskärningar som vi redan kände till.

Vad har alla de människor som är beroende av den offentliga sektorn för anledning att känna ”förtroende” för s-regeringen?

Vad är det för vits med att kunna välja mellan en socialdemokratisk eller borgerlig regering om det blir högerpolitik vi får i alla fall?

Moderaterna talade om ”den enda vägens politik”. Frågan är om s-regeringen också hävdar att det bara finns ”en väg” ur den här krisen? Marknaden vill ha högerpolitik. Väljarna röstade för vänsterpolitik. Regeringen kan faktiskt välja vems förtroende man vill ha!

Istället för att lägga oss platt för marknaden måste vi tygla den:

  • Använd statens ägande av Nordbanken till att tvinga fram en räntesänkning.
  • Arbeta internationellt för en beskattning av internationella valutaspekulationer.
  • Återinför valuta- och kreditregleringar.

Istället för ytterligare nedskärningar måste vi arbeta oss ur krisen:

  • Täck behoven i den offentliga sektorn.
  • Låt de som idag tvingas gå sysslolösa och leva på a-kassa göra ett viktigt jobb.
  • Begränsa övertidsuttaget.
  • Dela på jobben – inför 6 timmars arbetsdag.

Vänsterpartiet i Flen
Styrelsemöte 950405