Skolan beredskap vid utvisningar

RIMKInterpellation till BU-nämndens ordförande
Ang. skolornas beredskap för traumatiska situationer vid utvisningar

Arthur Gromov är en ung kille som bott i Sverige som asylsökande i 9 år. Under hela den tiden har han gått i skola här i Flen. Arthur älskade skateboard och att hänga med polarna utanför skjortan. Varken skatekompisarna eller klasskamraterna hade en tanke på att det var något särskilt med Arthur. Som så många andra ungdomar ville Arthur inte vara annorlunda, så han pratade inte om att hans familj inte hade uppehållstillstånd.

Tidigt på morgonen den 15 februari knackade gränspolisen på hemma hos familjen Gromov. Familjen fick en timme på sig att packa. Arthur och hans pappa försågs med handfängsel och därefter genomfördes utvisningen till Moskva.

Efter NIO år i Sverige utvisades Arthur och hans familj till en stad och ett land där de aldrig varit och där de inte känner någon överhuvudtaget.

De flesta klasskamrater och lärare var till en början helt ovetande. Arthur antecknades för olovlig frånvaro, men så småningom började informationen sippra fram. Någon elev hade fått sms från Arthur där han skräckslaget berättade om att polisen tagit familjen. Chockade klasskamrater och lärare försökte stödja varandra. Många grät öppet. Andra skrev av sig sin ilska och förtvivlan på facebook eller andra sociala media.

Men ganska snart omvandlades också den förtvivlan många kände över att en av deras vänner hade rövats bort, till ett konkret motstånd. Det bildades grupper på facebook. Någon skrev till svenska ambassaden i Moskva. Några kontaktade tidningar, radio och tv. Några andra startade en namninsamling. Någon pratade med sin mamma som jobbar på migrationsverket. Någon ville starta en insamling för att hjälpa familjen ekonomiskt, när de nu levde på gatan.

Framförallt ville man få tillbaka sin kompis och det var framförallt två saker som upprörde.

  • Man ska överhuvudtaget inte skicka tillbaka barn som varit här länge, särskilt inte om det är så mycket som 9 år.
  • Och man utvisar inte asylsökande till ett land där de aldrig satt sin fot och där de inte ens är medborgare.

Även om Flens kommun inte har ansvar för asylpolitiken, så har vi ansvar för de barn och ungdomar som går på våra förskolor och skolor. Självklart innebär en sån här händelse en slags kris och är en traumatisk upplevelse för många av de barn vi har ansvar för. I princip alla barn i våra skolor har vänner som är i en liknande situation som Arthur.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga BU-nämndens ordförande Kristina Jävegren följande:

  1. Finns det någon beredskap på våra förskolor/skolor för hur man kan hantera liknande situationer.
  2. Anser du att vår beredskap kan förbättras och i så fall hur?

 

Flen den 26 mars 2013
Kaj Johansson (v)

Läs också artikel i Eskilstuna Kuriren

Av 0 336
%d bloggare gillar detta: