Företrädare från alla partier tävlar just nu i att signera insändare och debattartiklar som ska förklara att just de vill ha allra mest jobb. Så också vänsterpartiet, det är sant.
Men den som verkligen orkar igenom alla inlägg, den upptäcker tämligen snabbt att partierna inte är så överens som det ser ut.
Vänsterpartiet vill i grunden att människor ska arbeta mindre. Mer fritid och mindre arbete är vår långsiktiga målsättning. Sextimmarsdagen skulle ge oss alla mer tid för barn och familj, för engagemang i kulturliv och samhällsarbete, för att ströva i naturen och för att utveckla nya intressen. På köpet skulle vi blir friskare och fler skulle orka jobba fram till pensionsdagen. Vi har sett att det här fungerat på många håll i landet och vill genomföra ett försök med kortare arbetstid inom till exempel hemtjänsten i Flen.
Men visst. Det finns en hop arbetsuppgifter som måste utföras. I våras presenterade Vänsterpartiet i Flen en rapport som visade på att vi bara i vår kommun, här i Flen, behöver 200 nya jobb inom den kommunala verksamheten.
Vi kunde konstatera att vi inom skolan behöver omkring 60 nya personer. Lärare, fritidspersonal, kuratorer, skolvärdar, speciallärare. Våra dagisgrupper bör minska till nedåt 15 barn per grupp. Inom hemtjänst och äldreboende behövs det 80 nya personer; då skulle de äldre kunna duscha så ofta de vill och regelbundet komma utomhus.
Också inom den privata sektorn finns det nya arbetsuppgifter som är viktiga. Vi har länge arbetat för att Flens kommun ska etablera sig som en miljökommun, med rejäla satsningar på miljö- och energiteknik. Kommunen kan göra mycket för att stimulera en sådan utveckling, till exempel genom att profilera gymnasieskolan på ny miljöteknik. (Den minnesgode kommer ihåg att vänsterpartiet föreslog det redan när skolan startades, men borgarna ville annorlunda. Deras idé var istället en golflinje….)
Går det här ihop då? Kan vi minska arbetstiden och hinna med mer jobb på samma gång? Ja, till viss del kan vi faktiskt det. Det är inte att säkert att antalet arbetande timmar blir färre, även om vi kortar den ordinarie arbetstiden. Sjukskrivningarna blir kortare, arbetslösa byter bidrag och ”sysselsättningar” mot nödvändiga arbeten, fler orkar jobba fram till pensionsåldern.
Men det handlar också om att prioritera vilka arbeten som är viktiga i vårt samhälle. Lärare och vårdpersonal i stället för lyxkonsumtion åt de välbeställda. Satsningar på energisnål teknik istället för prylhysteri. Sverige är ett av väldens rikaste länder, vi har råd med det som är viktigt och väsentligt, men vi kanske måste slå av på takten när det gäller nya stadsjeepar, privata badpooler och dyra märkeskläder.
Rätten till arbete är valets huvudfråga. De borgerliga partierna vill bekämpa arbetslösheten genom att göra det lättare att avskeda ungdomar och försämra ersättningen för de arbetslösa. Socialdemokratin letar efter olika former av sysselsättning.
Vänsterparitets utgångspunkt är den rakt motsatta. Vi vill bekämpa arbetslösheten, inte de arbetslösa. Vi vill ha jobb som behövs, inte meningslösa sysselsättningsåtgärder.
I strålande solsken gick årets Fest i Flen av stapeln. Värmen gjorde nog att det var något mindre folk än vanligt under dagen, många hade sökt sig till badstranden och dessutom pågick det aktiviteter på flera håll i staden. Men på kvällen fylldes Sveaparken av en jättepublik som i första hand hade kommit för att se The Sounds.
I vanlig ordning hade Vänsterpartiet ett tält i Sveaparken. Där kunde förbipasserande få sig en pratstund och en kopp kaffe i skuggan under den stora björken. För barnen fanns det ansiktsmålning, fiskdamm och gasballonger. Och den som ville veta mer om partiets politik hade mycket att välja på vid materialbordet.
Emmie Särnstedt, f.d. ordförande i Ung Vänster i Sörmland, var huvudtalare vid vänsterpartiets första maj manifestation. Vi återger här hela hennes tal!
————————————————————
Kamrater – Mötesdeltagare!
Emmie Särnstedt var huvudtalare vid 1 majfirandet
I Ådalen 1931 gick arbetarna i strejk för att slippa sänkta löner. Militär kallades in. Fem arbetare sköts ihjäl. Som så många gånger tidigare, användes militär för att krossa uppror mot det kapitalistiska systemet. Som så många gånger tidigare, blev de skyldiga hjältar och folket blev dömt. Kommunisternas ledare satt i fängelse i 2,5 år för anstiftan till uppror. Arbetarna fick sammanlagt 156 månaders straffarbete och fängelse. Tusentals förlorade jobbet och många familjer vräktes från sina hem. Mördarna fick sammanlagt 21 dagars husarrest utan bevakning.
Idag kan vi läsa gravskriften över de döda på en minnessten i Ådalen:
Här vilar
en svensk arbetare
Stupad i fredstid
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad av okända kulor
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.
Vi demonstrerar idag, för att vi inte har glömt. Vi demonstrerar för att vi aldrig får glömma. Det handlar inte om att romantisera det förgångna. Det handlar inte om att blicka tillbaka på arbetarrörelsens storhetstid. Det handlar inte om att hylla martyrer. Kamrater, det handlar om att dra lärdom av de män och kvinnor som då förde samma kamp som vi för idag. Vi måste använda deras erfarenhet, inspireras av deras mod och ta vid där de slutade. I Ådalen för 75 år sedan sköt militären mot arbetare som demonstrerade för sina rättigheter. Rätten till en lön att leva på, rätten till makt över sina egna liv, rätten till värdighet och en vägran att stå med mössan i hand.
Här idag är det ingen som är rädd för militärens kulor. Vi möts av en annan slags eld. Vi möts av ammunition i stil med Fredrik Federleys och gängets världsfrånvända, arbetarfientliga politik. Han skriver på Centerns Ungdomsförbunds hemsida att ”Förändringar i LAS är nödvändiga för att ta bort rädslan för att anställa unga. I Frankrike har modellen gett positivt utslag och den bör nu prövas här.”
I Frankrike demonstrerade tre miljoner mot modellen som Fredrik Federley tycker gav ett så positivt utslag. Regeringen tvingades backa. I verkligheten är arbetslösheten högst inom de sektorer där osäkra anställningar är vanligast förekommande. Arbetslösheten är störst bland ungdomar och det är vi som har de otryggaste anställningarna. Att urholka LAS för att unga ska få jobb är som att skjuta sig i huvudet för att man har migrän.
Maud Olofsson skriver i sin omtalade debattartikel att ”Alla blir vinnare” om hennes ungdomspaket går igenom. Vi vet att det inte finns en politik som gynnar alla. I Mauds värld handlar politik om att bada i vedeldade tunnor på diverse lantställen, diskutera och kompromissa och få till förslag som gör alla till vinnare. I vår värld, handlar politik om motsättningar. Det handlar om en stenhård kamp för våra rättigheter.
Vi vill kunna framföra våra åsikter på jobbet utan att riskera att få sparken. Vi vill veta när vi ska jobba i förväg och inte samma morgon. Vi vill kunna betala räkningarna i slutet av månaden. Det är min förbannade rättighet att säga ifrån när chefen nyper mig i rumpan och kallar mig sötnos, utan att stå utan jobb nästa dag. Maud , Knatte, Fnatte och Tjatte kan sitta i sin tunna tills helvetet fryser till is, för jag vägrar stå med mössan i hand.
När min morfar var ung, var det självklart att han som trettonåring skulle börja jobba i gruvan. Det fanns ingen tanke på att han eller hans tolv syskon skulle gå i skolan i mer än några år. Det var underförstått att semester var något som var till för någon annan. Tack vare många arbetargenerationers hårda, målmedvetna arbete för ett rättvist samhälle, har en del hänt. Vi har kämpat för rätten till åtta timmars arbetsdag, trygga anställningar och sjukpenning. Vi har skapat ett skattesystem som tar från de rika och ger till de fattiga. Vi har arbetat för en lön som det går att leva på. Vi har skapat högskolor och universitet som är öppna för alla. Vi har bildad fackföreningar, träffat kollektivavtal och tagit rätt till semester. Vi har skapat en bättre värld.
Kamrater, varje gång högerspöken som Fredrik Federley och Maud Olofsson går till angrepp mot de rättigheter som vi med livet som insats kämpat för i hundratals år, spottar de oss rakt i ansiktet. De kommer inte att lyckas med sin bakåtsträvande politik. Den är förklädd i fina ord, floskler och lögner. Den legitimeras av media, tankesmedjor på högerkanten och den så otroligt eniga borgerligheten. De kommer ändå inte att lyckas, för vi vet att det är samma skitsnack om flexibilitet, konkurrens och marknadsanpassning som 1800-talets fabriksägare körde med. Vi är inte tysta när högern vill tafsa på våra rättigheter. Vi accepterar inte att en svensk toppdirektör tjänar 28 gånger mer än en svensk arbetare. Vi går inte ner på knä. Vi står kvar med våra knutna nävar i luften och kräver vår rätt igen, igen och igen.
Sinnebilden av en arbetare är för mig min morfar. Han dog i lungcancer efter att ha arbetat i gruvan i femtio år. Hans händer var grova och blev aldrig riktigt rena. Hans röst kom som åska djupt nerifrån magen. När min morfar kom hem från jobbet, var han trött. Han orkade inte med något besvär med barn, hem, kvinnor eller annat tjafs. Middagen var serverad och tidningen väntade på att läsas.
Så är en riktig arbetare, en sån som fackföreningar, politiska partier och tidningar skriver och pratar om. Att min mormor slet som ett djur från morgon till kväll, talades det mindre om. Det talades mycket lite om hur ont i kroppen man får av att ligga på knä och skura golv. Något som det talades ännu mindre om, var hur ont det gör att som tack få en rak höger i ansiktet. Det var hennes verklighet, och det är många kvinnors verklighet idag.
Varannan kvinna i Sverige utsätts någon gång i sitt liv för sexualiserat våld. Mäns våld mot kvinnor finns överallt och är ett resultat av den maktstruktur som gör att män är överordnade kvinnor ekonomiskt, politiskt, kulturellt och socialt.
De sista årtiondena, har delar av arbetarrörelsen, vår rörelse, erkänt kvinnoförtrycket som ett förtryck som kan jämställas med klassförtryck. Kapitalismen och patriarkatet går ofta hand i hand, men är två separata fenomen som kräver olika slags kamp. Därför är Ung Vänster, som jag kommer från, ett socialistiskt och feministiskt förbund. Lika viktigt som det är att arbetare av olika kön, nationaliteter och åsikter går ihop för att kämpa för sina rättigheter, är det att kvinnor från olika klasser, yrkesgrupper och länder står enade och säger ”Nu får det fan i mig vara nog!” Vi kräver lika hög lön som män, lika mycket respekt för det yrkesarbete vi utför och jämn fördelning av hemarbetet. Vi vägrar bli förlöjligade, förminskade och förtryckta.
Emmie Särnstedt var huvudtalare vid 1 majfirandet
Vi kräver att du som man inser att varje gång du står tyst när någon säger att kvinnor är en flock höns och att män som lagar mat och städar är fjollor, varje gång du inte protesterar och säger emot i fikarummet på jobbet, i klassrummet och hemma hos dig själv, stödjer du den struktur som gör att femtio kvinnor varje år mördas på grund av sitt kön.
Varje gång du låter din flickvän, sambo eller fru ta huvudansvar för ert gemensamma hem, upprätthåller du den maktordning som har som konsekvens att var fjärde gravid kvinna i Sverige misshandlas av fadern till sitt ofödda barn. Varje gång du förutsätter att kvinnorna i din partiförening, i din fackklubb eller på ditt jobb ska fixa fika inför ett möte, smider du ytterligare en länk i den kedja som löper över årtusenden och bildar ett oöverskådligt våld.
När min mormor var ung var det lagligt att våldta sin hustru. Lika lön för lika arbete var inte ens en teoretisk självklarhet. Att kvinnans rätta plats var i köket, var det få som ifrågasatte. Tack vare många kvinnogenerationers hårda, målmedvetna arbete för ett jämställt samhälle, har en del hänt. Vi har kämpat oss till rösträtt, politisk representation och ökat ekonomiskt oberoende. Vi har sett till att mäns våld mot kvinnor är olagligt. Vi har skaffat dagis så att kvinnor kan arbeta utanför hemmet. Vi har startat kvinnojourer, lärt oss ta plats, sett till att sexuella trakasserier är straffbart. Vi har skapat en bättre värld.
Mycket har hänt. Vi har lärt oss att vi aldrig kommer att få någonting gratis. Den enda vägen mot ett jämställt och rättvist samhälle, är den gemensamma kampens väg. Alla vi som är här idag, måste gå i första ledet för mäns och kvinnors jämlikhet. Vi måste stå på barrikaderna och kräva individuell föräldraförsäkring, sex timmars arbetsdag, respekt för homosexuellas rättigheter och en skola där tjejer och killar tar lika mycket plats. Vi måste krossa sexismen med flygblad, debatter och demonstrationer. Om vi vill leva i en värld där ingen diskrimineras, misshandlas och mördas på grund av sin sexualitet eller sitt kön, har vi inget annat val.
Efter andra världskriget stod en hel värld chockade och skamsna inför resultatet av nazismens frammarsch. Chockade över att det var möjligt att utrota mer än sex miljoner judar, zigenare, kommunister och homosexuella. Skamsna över att ingen gjort något. Att ingen gjorde något, är inte riktigt sant. Överallt där nazism och fascism har funnits, har vi funnits, kamrater. Vi har slagits för internationell solidaritet i Tyskland, Italien, Spanien och på många andra ställen. Under 30-talet var kampen mot den växande fascismen en huvuduppgift för oss. Vi riskerade våra liv i Gestapos tortyrkammare och nazisternas koncentrationsläger. Socialister, kommunister och vänsteraktivister har gång på annan stått i första ledet i kampen mot nazism och fascism, medan högern har prisat Mussolinis, Francos och Hitlers lov.
Nu är det dags att ta upp den antinazistiska kampen igen, kamrater. Högerextremisterna lever på människors känsla av övergivenhet från det politiska etablissemangets sida. De har allt att vinna på människors frustration över att vår regering går det internationella kapitalets ärenden. När vänster och höger flyter samman till en grå sörja, vädrar brunskjortorna morgonluft. Då är det vår uppgift att vara tydliga med vår politik och reda ut begreppen.
Det råder inte arbetslöshet i Sverige för att invandrarna tar alla jobb. Arbetslöshet finns, för att högern vill ha något att hota med för att kunna hålla nere lönerna. Det råder inte kvinnoförtryck i Sverige, för att muslimska män slår och våldtar svenska kvinnor. Kvinnoförtrycket har funnits här, liksom i Afghanistan, Algeriet och Angola i tusentals år. Invandrarna roffar inte åt sig av svenskarnas skattepengar för att köpa splitternya Mercedes. Det är den svenska överklassen som utnyttjar invandrares utsatta ställning på arbetsmarknaden så att de inte ska behöva skura sina egna toaletter. Brottslighet är ingen etnicitetsfråga, det är en klassfråga. Det finns ingen motsättning mellan svenska arbetare och arbetare som är födda någon annan stans. Motsättningen står med svenska och utländska arbetare på ena sidan och överklassen i Sverige och överallt i världen på andra sidan.
Om man får tro nynazisterna själva, är de på frammarsch i Södermanland. Här i Flen kandiderar Stefan Luukonen från Nationalsocialistisk Front till kommunfullmäktige.
I tidningen Folket förra veckan sa han ”Problemen med mångkulturen blir bara värre och värre, såväl här i Flen som i övriga Sverige. Vi i Nationalsocialistisk front vill skicka hem alla rasfrämlingar och återskapa ett tryggt Flen. Migrationsverket kommer att göras om till ett Utvandrarverk om vi får bestämma.”
NSF är ett uttalat nazistiskt parti som på inga villkor får skaffa sig en politisk plattform inför höstens val. Antirasister i Flen, bjud inte in Luukonen och hans anhang till debatter och möten under valrörelsen. Bojkotta tillsammans med de andra partierna alla sammanhang där högerextremister ges chans att framföra sina unkna åsikter. Bemöt deras främlingsfientliga politik med flygblad, demonstrationer och appeller. Se till att deras rätta ansikte blir synligt. Det är ganska lätt gjort. Jag gick in på deras hemsida och det tycker jag att ni också ska göra. Där kan man bland annat läsa deras program i punktform. En av punkterna lyder:
”Viktiga vidtaganden av rasbiologiska skyddsåtgärder för att säkra den nordiska rasens andliga och biologiska sundhet. Därmed upprättande av en statlig raskontroll. Obligatorisk undervisning i rasbiologi och rashygien samt befrämjande av en sund kroppskultur.”
Det citatet får tala för sig själv.
Idag är det första maj. Det är den dag när vi med stolthet ser tillbaka på våra kamraters kamp för arbetsrätt, kvinnors rättigheter och en demokratisk värld som präglas av solidaritet. Det är en dag som vi ägnar åt att samla kraft och inspiration för att forsätta skriva insändare, dela flygblad, hålla tal, delta i debatter, gå på möten, diskutera, planera, värva nya kamrater och inte minst arbeta parlamentariskt i kommuner, landsting och riksdag. Jag ser första maj som en språngbräda inför ett år när vi ska skratta, gråta och kämpa tillsammans för det som är vårt gemensamma mål; En värld där rättvisa och jämlikhet råder.
I Ådalen 1931 sköts fem arbetare ihjäl av militären. Fram till 1965 var det lagligt att våldta sin hustru i Sverige. På 1930-talet hördes fascismens stöveltramp över Europas gator och torg. Sen dess, kamrater, har vi kommit långt. Vi har kämpat oss till rätten att vara fackligt anslutna, rätten till föräldraledighet, rätten till en juste arbetsmiljö, a-kassa, betald semester. Vi har slagits för kvinnors myndighet, lika lön för lika arbete, nolltolerans mot sexualiserat våld, mot absurda skönhetsideal och för samkönat partnerskap. Vi har verkat för internationell solidaritet, en human invandrarpolitik, apatiska flyktingbarns rätt, integration i alla delar av samhället och vi har skanderat ”Inga rasister på våra gator!”
Vi har skapat en bättre värld. Vi skapar en bättre värld. En värld, där alla människor har samma värde. Det är en sliten klyscha, ni har hört det förut. Men jag vill säga det ändå: Var och en, kan vi stånga våra huvuden blodiga mot kapitalets betongmurar. Var och en, kan vi skrika sönder våra röster när våra män våldtar oss. Var och en, kan vi spotta i fascismens ansikte bara för att upptäcka att vi spottar i motvind.
Tillsammans, kamrater, kan vi riva murarna, slå ner våldet och dränka rasisternas lögner i slagord och musik. Tillsammans skapar vi en bättre värld. Kampen har alltid pågått. Den börjar här och nu.
Ett drygt 30-tal medlemmar deltog på Vänsterpartiets årsmöte i Flen på lördagen. Deltagarna fastställde verksamhetsplanen för det kommande året, valde en ny styrelse, diskuterade det kommunalpolitiska programmet och fastställde partiets valsedel för kommunalvalet i Flens kommun.
Efter årsmötet var det fest, med middag och levande musik.
– För tre år sedan antog årsmötet ett uttalande där vi krävde att migrationsverket ska respektera kvinnors särskilda asylskäl. Som exempel nämnde vi Nailja och Lena Hilchenko som hotades av utvisning trots de fruktansvärda saker de gått igenom i hemlandet. Sedan dess har många medlemmar i partiföreningen varit engagerade i att hjälpa dessa kvinnor och på det här årsmötet kunde vi glädjas åt att de äntligen fått uppehållstillstånd, berättar en glad Kaj Johansson.
– Många partier har problem med minskande medlemsantal, men det har vi tack och lov inte drabbats av i vår partiförening i Flen, berättar Lisa Molin. Tvärtom kan vi glädjas åt en viss ökning sedan förra valet och på vår lista till kommunalvalet har vi nu 38 namn (mot 32 i förra valet). Vi har också lika många kvinnor som män på listan.
Årsmötet valde också en ny styrelse, revisorer och valberedning för partiföreningen. Styrelsen består av Elisabeth Molin (ordförande), Gerd Johansson, Marica Sundvall, Martin Degerman, Peter Linnstrand, Simon Lagerwall, Bent Jensen och Cissi Johansson.
Det kommunalpolitiska programmet skickades efter diskussioner till en redaktionskommitté och ska slutgiltigt antas på ett medlemsmöte den 24 april.
Vänsterpartiets lista inför kommunalvalet toppas av Kaj Johansson, Lillemor Johansson och Martin Degerman. Listan består av 36 personer, lika många kvinnor som män.
Varje lärare i Flen vet att det behövs fler vuxna i skolan. Varje småbarnsförälder vet att barngrupperna på våra dagis är för stora. Varje äldre dotter med en förälder som är till åren kommen vet att personalbristen är stor inom hemtjänst och vård.
Det behövs kraftfulla satsningar på fler arbeten inom till exempel äldreomsorgen, barnomsorgen och kollektivtrafiken. Det är därför vänsterpartiet bestämt sig för att kämpa för 200000 nya jobb i den offentliga sektorn. För Flens del skulle det innebära några hundra nya arbetstillfällen. Det kan låta mycket för en liten kommun, men det är jobb vi verkligen behöver.
Bara inom ett enda område, arbetet mot alkoholskador och drogmissbruk, skulle det krävas ett stort antal nya människor. En drogsamordnare för det övergripande arbetet, fler fritidsledare för att kunna hålla gårdarna öppna varje kväll, utbildade personer att hålla i föräldrautbildningar, utökning av barngrupper för barn till missbrukare, fler anställda på ungdomsmottagningen, inom skolhälsovården, inom missbruksvården, inom polisen….
Vänsterpartiets krav om 200000 nya jobb i offentlig regi handlar om vägval i den ekonomiska politiken. Arbetslösheten har stora kostnader. Direkt i form av främst a-kassa. Indirekt ännu större i form av utslagning och missade möjligheter att tillvarata människors kraft och kunskaper. I dag inriktas politiken i stor utsträckning på att lindra effekterna av arbetslösheten, medan man hoppas att privata arbetsgivare ska känna sig tillräckligt rika för att anställa. Det är naturligtvis bättre att göra direkta satsningar på riktiga jobb, som genererar inkomster och arbetstillfällen i olika sektorer i samhället.
För vänsterpartiet är det tydligt vad som är riktiga prioriteringar. Vi vill inte ha ett samhälle där en bra sjukvård, äldrevård eller skola är en exklusiv lyx. Vi accepterar inte en situation där de som arbetar inom dessa sektorer går på knäna samtidigt som många människor är arbetslösa. Det tycker vi är ett slöseri som måste upphöra.
När vi presenterat förslaget om fler anställda har det kommit utrop om att detta skulle vara ”orealistiskt” och innebära orimliga kostnader. Det är egentligen märkligt att se fler jobb som en kostnad för samhället. Även om man fokuserar på de kortsiktiga budgetkostnaderna blir anklagelserna avslöjande – för dem som kommer med dem.
Kostnaden för att anställa 50000 personer per år kan uppskattas till cirka 10 miljarder kronor. Även om vi skulle räkna med en kostnad på 50 miljarder kronor för att få igång 200000 nya jobb, så kan vi till exempel ställa det mot den borgerliga maktalliansens löften att sänka skatterna med 37 respektive 45 miljarder bara de första två åren efter en eventuell valseger, och 250 miljarder kronor på sikt, enligt Maud Olofsson. Vi vill satsa samhällets resurser på en anständig äldrevård, en förstärkt sjukvård och en skola i världsklass. Högern vill ha miljardregn över dem som redan har och sparar. Det är upp till medborgarna att bestämma vad som är realistiskt och ansvarsfullt, och vad som är motsatsen.
Lisa Molin
Gruppledare, vänsterpartiet, Flen Lars Ohly
Partiledare, vänsterpartiet
Artikeln är publicerad den 060222 i tidningen Folket