Under de senaste fyra åren har befolkningen i Flens kommun minskat med 564 personer. Det innebär att kommunen har förlorat femton miljoner kronor. Fortsätter utflyttningen i samma takt är vi ytterligare femton miljoner fattigare år 2003. De pengarna har våra barn, ungdomar och äldre inte råd att mista.
Lyckas vi däremot vända flyttlassen, blir Flen en rikare kommun.
Det kan se ut som en omöjlig uppgift.
Frågan är bara, vad har vi för alternativ?
Tänk om det fanns en lekpark i Sveaparken. Inte en hörna med gungor och sandlåda, utan en verklig samlingsplats för barn och föräldrar. En stor park med spännande redskap. Allt från cykelkaruseller, studsmattor och pariserhjul till skatebordramper, klättervägg och bandyplan.
I ena hörnan finns ett rejält område avsatt för bygglek. Ungar med hammare, såg och spik som bygger sina egna kojor och sjörövarskepp. Ett gäng pensionerade byggnadsarbetare håller ordning på arbetet och ser till att verktygen hamnar där de ska efter dagens slut.
I ett annat hörn har en bonde ordnat en smådjursladugård; här bor kaninerna, getterna och det vietamesiska hängbukssvinet. Eleverna på gymnasieskolans hästskötarlinje ser till att djuren trivs och mår bra
Mitt i parken ligger Världscaféet. En grupp killar och tjejer från flyktingförläggningen serverar piroger, sallader, kaffe och saft. Allt till självkostnadspris och med råvaror från den KRAV-godkända bonden. Kaffet är Rättvisemärkt.
I stugan finns också ett stort lekrum och ett par mindre studierum. Lekrummet kommer väl till pass när regnet står som spön i backen och Mulle har tagit semester. I det ena studierummet samlas föräldrar till olika studiecirklar, samtidigt som en grupp invandrarkvinnor läser svenska i det andra.
Den öppna förskolan är en självklarhet, en gång i veckan kommer bibliotekarien och läser sagor, en annan dag är det en arbetslös musiker som spelar trumpet. Det finns till och med möjlighet att lämna barnen en stund på barnparkeringen. En timmes tjänstgöring i barnparkeringen ger rätt att lämna de egna barnen två andra timmar.
Lekparken har byggts av helt ideella krafter, föräldrar från hela kommunen har slutit upp och hjälp till. Visst har det kostat en slant, men det löste kommunen med att ta ut en frivillig engångsskatt. Så gott som alla kommuninnevånare hörsammade uppmaningen och betalade in en timlön till parken.
En dröm? Kanske det. Men vi behöver drömmar och visioner om vi ska vända utflyttningen från Flen.
En lekpark får inte människor att flytta till Flen, hur fantastisk den än är. Ingen enskild åtgärd får befolkningsströmmen att vända. Det räcker inte med tio idéer, kanske inte ens med hundra. Det räcker inte heller med en handfull kloka tjänstemän, eller med politiker med galna och orealistiska drömmar.
Nej, vad som krävs är ett helt batteri av både små och stora åtgärder. Det ska inte finnas ett skäl att välja Flens kommun, det ska finnas tusen.
För att det ska bli möjligt krävs ett engagemang från Flens hela befolkning. En uppslutning från varje enskild individ. En vilja att bidra med både kloka idéer och praktiskt arbete.
För det flensborna vill ha av sin kommun, det lockar också andra att flytta hit.
——–
I Flen år 2003 är det medborgarna som påverkar utvecklingen. Inte bara i princip, eller i ett val vart fjärde år. Utan varje dag, hela året om. Det är kommunens innevånare, allt från barnen på dagis till servicehemmets pensionärer, som kommer med idéer och förslag. Ena gången handlar det om en jordgubbsodling i Sveaparken, nästa gång är det tågpendlarna som själva utformar regiontågets tidtabell.
Det hela började fyra år tidigare, 1999. Det var året då kommunens politiker insåg att något måste göras åt utflyttningen. På bara några år hade den kommunala verksamheten förlorat femton miljoner kronor på att människor sökte sig till storstäderna. De förlorade miljonerna grävde stora hål i den budget som skulle räcka till både skolor, barnomsorg, ishall och äldrevård. Visserligen hade Vänstern och Socialdemokraterna i årets vårproposition lyckats skrapa ihop några extra miljarder till landets kommuner. Men det märktes aldrig i Flen kommun.
Situationen var ohållbar. De borgerliga partierna försökte lägga ut verksamhet efter verksamhet på entreprenad, alltmedan Vänstern frenetiskt kämpade emot varje utförsäljning eller nedskärning. Den socialdemokratiska minoriteten styrde så gott de kunde, ibland med stöd från vänstern, ibland från moderat håll. Allt oftare hördes dock protesterna från dem som de var satta att företräda. Mer än en gång fylldes fullmäktigesalen av protesterande medborgare.
Slutligen insåg Flens politiker att de inte själva kunde lösa situationen. Det räckte inte ens att inkalla en konsult, eller att tillsätta en tvärpolitisk arbetsgrupp. Nej, nu behövde varenda människa i kommunen engageras.
En torsdag i juni utlyste Flens politiker ett kommunalt undantagstillstånd. Under tre månader skulle all annan verksamhet gå på sparlåga. Ett arbete i fyra steg skulle mobilisera flensborna till försvar av sin bygd.
Steg ett (augusti/september)
Varje medborgare engagerades i att ta fram idéer och förslag på temat ”Min drömkommun – Flen år 2003”. Utgångspunkten var att det flensborna ville ha av sin kommun, det skulle också locka andra att flytta dit.
- alla anställda i kommunen fick avsätta 3×2 timmar för att ta fram förslag
- alla inskrivna i arbetsmarknadspolitiska åtgärder fick avsätta motsvarande tid
- kommunen förhandlade fram ett avtal där alla privata arbetsgivare gav sina anställda samma tid som de offentliganställda
- boende på servicehem o dyl engagerades
- föreningsliv och studiecirklar engagerades
- skolelever skickades till Stockholm, Katrineholm, Eskilstuna och Norrköping för att på olika sätt undersöka vad som kunde förmå människor att flytta till kommunen
- Mälardalens högskola engagerades för att göra motsvarande underökning
- tjänstemän och politiker sattes att gå igenom tidigare utredningar, förslag och erfarenheter från andra orter
Steg två (oktober)
Materialet sammanställdes och strukturerades. Här rådde en politisk strid om vem som skulle göra jobbet. Moderaterna slogs för en välavlönad konsult medan Vänstern ansåg en studiecirkel kunde göra jobbet. A2 hittade slutligen den perfekta kompromissen, en gammal folkbildare som åtog sig att göra arbetet för bara halva det arvode som politikerna var vana att få.
Steg tre (november)
Det strukturerade materialet gick tillbaka till de som tagit fram underlaget. Varje grupp fick nu svara på frågan:
Vad kan du, din arbetsgrupp, din förening eller ditt företag göra för att förverkliga någon av idéerna?
- om ni inte får ett öre till ert förfogande
- om ni får en måttlig summa pengar att röra er med
- om ni får en rejäl slant
Nu hände det ingen vågat hoppats på. Mängder av förslag strömmade in där grupper åtog sig att ta sig an olika arbetsuppgifter. En hel del idéer krävde några kronor, men nästan ingenting var så där väldans dyrt. Och många idéer gick att genomföra utan extra tillskott av pengar.
Steg fyra (november)
Nu började det svåra jobbet för kommunens politiker. Det var lätt att anamma det som var gratis. Men det räckte inte. Det gick inte att plocka russinen ur kakan och bara välja några projekt när hela mobiliseringen byggde på ett totalengagemang. Politikerna slet sig i håret, rangordnade och prioriterade. Det gällde att hitta ett alternativ som var tillräckligt omfattande för att få folk att flytta till kommunen, hundra nya personer gav närmare tre miljoner att bolla med. Men tänk om det misslyckades? Vem skulle då betala.
Vad var å andra sidan alternativet? Att hela kommunen skulle avfolkas? Politikerna – som utgick från att för varje krona som satsades skulle man få tio igen i form av ideellt arbete – tog ett djupt andetag.
Och satsade.
———–
Vänstern i Flen föreslår en storsatsning kring projektet ”Min drömkommun – Flens år 2003”. Syftet är att vända flyttlassen och få människor att istället bosätta sig i kommunen. Det ska ske genom ett totalengagemang; av enskilda, arbetsgrupper, kommun, företag och föreningar.
Har Vänstern fått fnatt? frågar sig vän av ordning. Brukar inte de ropa på ”mamma staten” så fort det blir kärvt? Är det inte Vänstern som gång efter annan skriker efter mer statsbidrag, högre skatter och större budgetunderskott?
Nu vill de plötsligt lösa befolkningskrisen i Flen med gratisarbete, företagssponsring och privata eldsjälar.
Nej, Vänstern har inte fått fnatt. Vi anser, och har alltid ansett, att de tillgångar vi förfogar över i samhället ska användas så att de kommer alla medborgare tillgodo. Vi anser att varje människa har ansvar att, efter förmåga, hjälpa till och skapa det goda samhället.
Vår strategi för att få befolkningsströmmen från Flen att vända är ett konkret exempel på vad vi menar. Människor som tillsammans strävar efter ett samhälle där alla får möjlighet att leva ett bra liv.
Socialism är inte liktydigt med mer pengar från staten. Socialism är rättvisa och solidaritet. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Visst kommer vi att fortsätta kämpa för mer pengar till landets kommuner. Vi kommer fortsätta kräva högre skatter för de välbeställda. Inte för att storleken på statsbidraget avgör graden av socialism. Utan därför att nedskärningar inom skolor, sjukhus och dagis är fullständigt onödiga.
Sverige är ett rikt land. BNP har stigit med 390 miljarder kronor sedan 1980. Det innebär att vi alla tillsammans i det här landet producerar 390 mer varje år. Vi har alltså mycket mer att fördela mellan oss än vi hade 1980.
Mot bakgrund av de siffrorna är det obegripligt att vi tvingats skära i vår välfärd. Går pengarna upp i rök? Nej, det finns en förklaring.
Alla i Sverige har inte blivit rikare. Det är tio procent av de rikaste hushållen som äger 97 procent av de börsnoterade aktierna. Dessutom äger samma tio procent 80 procent av allemansfondernas värde. Problemet är inte att Sverige har blivit ett fattigt land. Problemet är hur vi fördelar vår rikedom.
Det är ökade klyftor, inte allmän fattigdom, som har tvingat Flens kommun att skära i skolor och omsorg. Mer pengar åt de redan välmående leder till större skolklasser och mindre resurser åt barn med särskilda behov. Det är inte bara onödigt. Det är livsfarligt.
Ett samhälle med stora klassklyftor och djupa orättvisor är också ett samhälle med våld, missbruk och kriminalitet. De är ett samhälle där de som har råd sätter sina barn i finare skolor och bygger murar kring villaområdet. Medan de som låses ute skjuter ihjäl varandra i slumområdena och getton.
Vi är inte där än i Sverige. Vi i Vänstern kommer göra allt som står i vår makt för att vi aldrig ska hamna där. Därför kräver vi omfördelning av landets samlade resurser.
Samtidigt, och oberoende av storleken på statsbidragen, gör vi allt vi förmår för att engagera människor i vår egen kommun. För att förvalta det vi har makten över på bästa tänkbara sätt och tillsammans göra vår del av världen en lite bättre.
Därför föreslår Vänstern i Flen en totalsamling kring projektet ”Min drömkommun – Flen år 2003”.
Mot bakgrund att ovanstående yrkar vi
att kommunens arbete för att vända trenden med vikande befolkningstal tar sin utgångspunkt i de fyra steg som skissas i motionen
Flen 990430
Kerstin Soläng,
Kaj Johansson,
Lisa Molin,
Rubén Bobadilla
Lillemor Johanson
Vänsterpartiet
