Vänsterpartiet Flen har skrivit Öppet Brev till riksdagsledamöter från Sörmland
Den 21 juni kommer du att rösta om en lag som innehåller en helt ny flyktingpolitik. Lagen medför en rad försämringar för människor som befinner sig i en desperat situation, på flykt undan krig och terror.
Det vi vill med det här brevet är att peka på framför allt barnens situation. Lagen innebär att människor som flyr från krig bara får tillfälliga uppehållstillstånd, och de har därmed inte rätt till familjeåterförening. En pappa som flyr undan terrorn ska alltså inte kunna få hit sina barn. Tänk er själva, år efter år av oro för nära och kära. Och de som drabbas allra värst är just barnen.
Organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen och Amnesty varnar för att lagen får förödande konsekvenser. Rädda Barnen uppskattar att två tredjedelar av de som får uppehållstillstånd inte har rätt att återförenas med sina familjer om lagen går igenom.
Hur många fler barn kommer att dö på Medelhavet när föräldrarna ger sig ut på livsfarliga resor för att de inte vill riskera att aldrig få återse sina familjemedlemmar?
Om du röstar för lagen kommer du att bidra till att familjer splittras och barn tvingas växa upp utan sina föräldrar. Vi tror inte att du är beredd att göra det, men vi vill gärna höra hur du tänker kring frågan.
Vi vädjar till dig, rösta nej till lagförslaget den 21 juni.
Vänsterpartiet i Flen
Inger Hassler Kaj Johansson
Sändlista:
Erik Bengtsboe, m
Hans Ekström, s
Lotta Finstorp, m
Caroline Helmersson Olsson, s
Lotta Johnsson Fornarve, v
Sara Karlsson, s
Ulf Kristersson, m
Fredrik Olovsson, s
Marco Venegas, mp
SMR är Sveriges absolut våldsammaste nazistorganisation. Sju av deras medlemmar dömdes till exempel för anfallet mot en anti-rasistisk demonstration i Kärrtorp. Attacken genomfördes utan hänsyn till att där fanns gott om barnfamiljer och personer med rullatorer. Vidare har medlemmar i SMR dömts för mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg. De har också dömts för stöld av militära vapen. Deras ledare, Klas Lund, är dömd för dråp och rån.
Men idag stod de alltså utanför ICA i Flen med fanor och banderoller och blockerade vägen för förbipasserande. Många blev naturligtvis väldigt upprörda och provocerade av deras närvaro, och självklart är det en lättnad att dom nu har åkt hem. Men den fråga som hänger kvar i mig är ändå polisens minst sagt avslappnade agerande.
Enligt min uppfattning fanns otaliga skäl för polisen att ingripa, men de stod mest och tittade på. En av dem satt i bilen och kommunicerade med en överordnad, men absolut inget hände på plats.
Ändå fanns det som sagt gott om skäl att ingripa.
Yttrandefriheten och demonstrationsfriheten är inte obegränsad. Man får t.ex. inte förolämpa eller kränka människor. Den begränsas också av lagen om hets mot folkgrupp. Enligt utslag i högsta domstolen räknas även nazistiska symboler och hyllningar nazism som ett brott mot den lagen. I lördags stod de på gatorna i Flen med en tre meter lång banderoll med texten ”Nationalsocialistisk Zon” och även den nazistiska symbolen tyrrunan. De delade ut flygblad som hetsade mot invandrare i allmänhet. I flera ordväxlingar med upprörda flensbor förekom helt klart hets mot folkgrupp. Inget ingripande från polisen.
Rätten att demonstrera är grundlagsskyddad, men man måste ha tillstånd från polisen. Det uttrycks också ganska tydligt på polisens hemsida, där det står ”Demonstrationer, det vill säga allmänna sammankomster, på offentliga platser, får inte anordnas utan tillstånd.” Den här sammankomsten skedde utan tillstånd. Inget ingripande från polisen.
I över en timme filmade dom alla som var i närheten och förbipasserande. De flensbor som gick fram och argumenterade med dem, blev filmade rätt upp i ansiktet. Många upplevde det som mycket hotfullt. Inget ingripande från polisen.
De blockerade vägen för de flensbor som ville handla på ICA. Inte så att dom stod i vägen lite, utan de stod med en tre meter lång banderoll tvärs över passagen in mot ICA och bredvid stod 6-7 breda killar på rad. Många kände sig tvungna att gå omvägar eller gå till en annan butik. Inget ingripande från polisen.
En representant för ICA påtalade för polisen att dom stod på privat mark och bad polisen att flytta på dem till annan plats. Inget ingripande från polisen.
Plötsligt bröt de upp och tågade med banderoller och fanor ner mot stadshuset. Jag påtalade direkt för polisen att de kanske borde agera mot den icke tillståndsgivna demonstration som pågick mitt framför näsan på dem. Inget ingripande från polisen.
Vid stadshuset ställde de upp i ny formation, samtidigt som en av nazisterna försåg stadshusets främre entré med avspärrningstejp, med en nazistisk symbol och någon kort text. På banderollen stod det ”Nationalsocialistisk Zon”. Trots att de med all säkerhet inte hade tillstånd att förse entrén med avspärrningstejp så hände inget. Inget ingripande från polisen.
Efter en kort stund var det dags för en ny icke tillståndsgiven demonstration. Med fanorna vajande tågade de i samlad tropp tillbaka upp på stan och ner till Coop-parkeringen, där de slutligen satte sig i bilarna och åkte därifrån. Inget ingripande från polisen.
Jag har all förståelse för att polisen inte har en lätt uppgift, och att jag kanske inte har all information, men för mig som åskådare kändes det ändå som att polisen valde att se mellan fingrarna, valde att inte ingripa trots att det fanns många skäl att göra just detta.
Möjligen kan det vara så att polisen bedömde att de var för få för att ingripa. Att risken för våldsamt motstånd var för stor. Det kan jag också förstå, men frågan som då uppstår är Vem ska skydda oss när inte ens polisen kan?
Möjligen var polisens taktik att samla bevis för att kunna agera i ett senare skede. Det vet jag inget om, men känslan i lördags var att polisen lät dem hållas.
SMR är inget mindre än en terrorgrupp som sprider en väl grundad rädsla och olust bland folk. Dom har visat gång på gång att dom är beredda att använda våld och till och med mörda oliktänkande för att nå just den effekten.
Idag fick dom provocera och sprida rädsla och olust medan polisen tittade på. Det gör mig beklämd.
Nyligen uppmärksammades att över 60 flickor i Norrköping har könsstympats. Även om det i efterhand har visat sig att det handlar om nyanlända och det inte finns några konkreta misstankar om att detta förekommer i Sverige, så har uppgifterna har chockerat många. Samhället verkar inte veta riktigt hur man ska hantera situationen, förebygga att fler flickor drabbas och stödja de som redan har utsatts för övergreppen.
De flesta flickor som utsätts för könsstympning är i åldrarna 4-14 år, men ingreppet görs även på spädbarn. Könsstympning är mycket plågsamt och kan orsaka stora problem även senare i livet. I tonåren får många svåra symptom i samband med menstruationen. Det kan också vara mycket plågsamt att kissa vilket ofta leder till att flickorna undviker att dricka.
Många utsatta vittnar om att minnena från en könsstympning aldrig försvinner. I värsta fall innebär det ett livslångt trauma och svårigheter vid gynekologiska undersökningar, graviditeter och förlossningar.
I Sverige är könsstympning av kvinnor förbjudet sedan 1982. Det kan ge fyra års fängelse och om brottet anses grovt upp till tio års fängelse. Sedan 1999 är det straffbart även om ingreppet utförs i ett annat land.
Problemet är att så lite görs för att upptäcka brotten och mörkertalet är därför mycket stort. Men i Norrköping och Östergötland bedriver man sedan en tid tillbaka ett projekt som dels syftar till att förhindra att flickor utsätts för brottet, dels att upptäcka de fall som ändå förekommer så att man kan ge stöd och hjälp åt de drabbade och beivra förövarna.
Detta är något som vi i Flen (och resten av landet) snabbt borde ta lärdom av och börja arbeta på ett liknande sätt. Det här är inte en fråga som får dras i långbänk, det måste hända något omedelbart för att minska risken att fler barn drabbas.
I skolan genomförs obligatoriska hälsokontroller. Syn och hörsel kontrolleras och på pojkar genomför man även kontroller av könsorgan för tidigt upptäcka brock och andra problem. Liknande obligatoriska hälsokontroller måste bli en självklarhet även när det gäller flickor.
Elevhälsovården och andra berörda måste också få redskap för att kunna hitta barn i riskzonen. Vi vet att risken att drabbas ökar på sommarloven, när många gör semesterresor till hemlandet. Det handlar dels om att informera och vara tydlig med vilka risker och vilket lidande det innebär för de utsatta flickorna, dels att det faktiskt är en kriminell handling att utsätta sitt barn för detta.
Till sist måste vi också utveckla metoder för att stödja och hjälpa de flickor som redan har drabbats.
Kaj Johansson (v)
Huda Omar
Ahmed Dahir (v)
Adam Muktar (s)
Felicia Rydstedt (v)
Den kommande helgen håller sverigedemokraterna sina landsdagar. Från talarstolen kommer man i vanlig ordning att basunera ut att allt som är fel beror på invandringen.
Men hur klarar Åkesson egentligen att svara på frågor som rör partiets politik på andra områden. Den här lilla filmen från en riksdagsdebatt tidigare i år, mellan Jonas Sjöstedt (v) och Jimmie Åkesson (sd), är ganska avslöjande.
Bakgrunden var att regeringen föreslog sänkt bolagsskatt med hela 16 miljarder, trots att det inte finns något som pekar på att det skulle leda till fler jobb. Sverigedemokraterna röstade för förslaget.
Uppgifterna om att det framförallt är svenska storbanker som gynnas kan du också läsa i den här artikeln i Svenska Dagbladet.
I dagarna är det 90 år sedan demokratin, med allmän och lika rösträtt infördes i Sverige. Det borde väl vara en sak att uppmärksamma och fira, men av någon anledning är det ganska tyst om saken.
Före år 1918 hade endast 7% av befolkningen rösträtt. Det var män som tjänade minst 800 kronor per år eller hade en förmögenhet på minst 1000 kronor. Det krävdes också att man hade betalt skatt i minst tio år till stat och kommun.
De röstberättigade hade fler röster ju större förmögenhet de hade. En enda person kunde ha upp till 5000 röster.
Under hela 1900 talets början kämpade den växande arbetarrörelsen för allmän och lika rösträtt för alla. Dessa krav växte sig allt starkare. Under första världskriget var strejker, bröduppror och upplopp av olika slag mycket vanliga. Man brukar säga att Sverige aldrig varit så nära revolution som åren 1917-18.
Högern kände sig så småningom tvungna att kompromissa med kraven från arbetarrörelsen, för att undvika revolution. Men det var motvilligt. I riksdagen gjorde de en röstdeklaration i samband med beslutet om allmän och lika rösträtt. Hjalmar Hammarskjöld (eller Hungerskiöld som han kallades i folkmun) sade:
»Jag tror inte på demokratins förmåga att lyckliggöra ett folk, allra minst den sortens demokrati, som det här blir fråga om och som sannolikt ganska fort kommer att leda till massvälde. /…/ Det beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta, innebär att makten lägges i deras band som är minst kompetenta att hantera den.»
Ernst Trygger från högern var inte heller särskilt glad:
»Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhällsskick brytes sönder, och jag förstår dem; ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag.»
Det skulle dröja ytterligare tre år innan arbetarrörelsens kamp gett kvinnorna samma rösträttsvillkor som männen. Även mot den kvinnliga rösträtten slogs moderaternas föregångare med näbbar och klor.
Är det kanske dags för moderaterna att erkänna att man hade fel!? Eller är det för mycket begärt?
Öppet brev till Åsa Kullgren och landstingspolitikerna
Landstingets beslut att lägga ner den psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Flen, vilar på ett helt undermåligt beslutsunderlag och måste därför rivas upp.
En nedläggning ger inga besparingar förrän tidigast om 2 år.
Det finns ingen konsekvensanalys eller riskanalys värd namnet.
Dessutom drabbar beslutet en mycket utsatt grupp på ett helt orimligt sätt.
Motivet till nedläggningen sägs vara landstingets akuta ekonomiska problem. Nu har det dock visat sig att nedläggningen tidigast kan ge några ekonomiska effekter om 2 år, eftersom det inte finns plats på Kullbergska i dagsläget. Det blir helt enkelt inte den snabba besparing man var ute efter.
Det beslutsunderlag som politikerna hade att ta ställning till, var helt undermåligt och saknade bland annat en seriös konsekvens- och riskanalys. Nu har man dock beslutat att ta fram en riskanalys, EFTER att beslutet är fattat. Sällan har väl det gamla talesättet att ”det är som att slänga in jästen efter brödet”, passat så bra.
Nedläggningen kommer framförallt att drabba de svårast sjuka patienterna. Många av dem har svårt att överhuvudtaget ta sig upp ur sängen på morgonen, än mindre sätta sig på en buss till Katrineholm flera gånger i veckan under lång tid. Nedläggningen drabbar just den patientgrupp som är allra mest beroende av närhet till vården.
När jag talar med enskilda landstingspolitiker om den här frågan så blir bilden tydlig. Många ångrar sig och känner sig vilseledda av ett dåligt beslutsunderlag. Inte minst därför är det så otroligt viktigt att inte låta det gå prestige i den här frågan.
Riv upp beslutet om nedläggning av den psykiatriska öppenvårdsmottagningen.
Solidariteten med världens folk och kampen för fred och mänskliga rättigheter är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet. Vårt arbete för en generös flyktingpolitik, mot krig och ockupation och för en rättvis värld är en grundbult i Vänsterpartiets politik.
Vi har i det rödgröna samarbetet drivit dessa frågor starkt, och också varit nöjda över att ha fått till stånd överenskommelser om utrikes- och flyktingpolitik som skulle ha gett Sverige en tätposition i världen när det gäller arbetet för fred och mänskliga rättigheter. Men vi vann inte valet. Och långt bort från politiska spelteorier, diskussioner om taktik och hur man vinner flest storstadsväljare, så pågår fortfarande ett krig. Ett krig som Sverige deltar i. Ett krig som kostar svenska människoliv, såväl som afghanska civila offer.
I snart nio år har Sverige deltagit med trupp i den Nato-ledda Internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, ISAF. Under dessa nio år har våldet eskalerat och spridit sig till allt större delar av landet. Förra året dödades 2 412 civila i Afghanistan enligt siffror från FN. Trots att antalet utländska soldater har ökat, så flyttar Talibanerna fram sina positioner. Den afghanska ledningen som Sverige ger sitt politiska och militära stöd utgörs inte bara av godhjärtade demokrater, utan även av män med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete. Bara var fjärde afghansk kvinna kan idag läsa och skriva, landet har en världens högsta nivåer av mödradödlighet och den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch visade i en rapport förra hösten att situationen för de afghanska kvinnorna på flera punkter försämrats de senaste åren. Nio år med ISAF i Afghanistan kan sammanfattningsvis knappast beskrivas som något annat än ett misslyckande.
Många afghanska mammor dör när de föder barn. Samtidigt betalar vi pengar till majorer istället för barnmorskor. Många afghanska pappor kan inte sparka fotboll med sina barn. Samtidigt lägger vi våra pengar på att delta i kriget istället för benproteser och minröjning. Många afghanska flickor hoppas på att få gå i skolan, men förgäves. Och våra pengar betalar vapen istället för matteböcker. Vanliga afghanska familjer i vanliga afghanska byar har vant sig vid att äta sin middag till ljudet av bombmattor i grannbyn, för att våra pengar går till ett krig där bombanfall är ett stående inslag istället för matleveranser. Tanken svindlar när jag tänker på vad vi kunnat åstadkomma om västvärldens pengar hade satsats på afghansk välfärd istället för på bandvagnar och missiler.
När är det dags att dra den uppenbara slutsatsen att kriget är ett misslyckande? Nu, tycker Vänsterpartiet. Vi måste byta strategi. Den brokiga motståndsrörelsen går inte att besegra militärt. Fler soldater är inte är lösningen på säkerhetsläget i landet. Det Afghanistan behöver är ökat bistånd och en politisk lösning på konflikten. Istället för att med militära medel försöka besegra motståndsgrupperna borde vi med civila medel attackera orsakerna till att unga afghanska män ansluter sig till den brokiga motståndsrörelsen – fattigdom och bristen på arbete, utbildning och framtidstro.
Därför kan Vänsterpartiet inte gå vidare med förhandlingar om Afghanistanpolitiken med alliansregeringen. Det kan som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det här är frågor om krig och fred, om människosyn och människoliv. Det är helt enkelt inte frågor där politiskt spel och kohandel kan få styra. Nu behövs en rörelse för fred och solidaritet.
Ta hem de svenska trupperna, så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt, och öka det civila biståndet. Än finns alla möjligheter för Sverige att främja fred, demokrati och jämställdhet i Afghanistan. Det arbetet måste påbörjas nu.
Det har snart gått fyra år med den borgerliga alliansen i regeringsställning. Det har varit fyra år som satt djupa spår i människors vardag. Vi har sett skillnaderna i människors livsvillkor öka med förfärande hastighet.
Regeringens skattesänkningspolitik leder till en allt högre grad av avgiftsfinansiering av välfärdstjänster. Det som skulle kunna vara gratis eller kosta en mindre summa genom att vi gemensamt tar ansvar för kostnaderna via skattsedeln blir nu allt dyrare för dem som har behov av hjälp, stöd och samhällsservice. Skattesänkningar har bland annat bekostats av höjda a-kasseavgifter och genom att stora grupper kastats ut ur sjukförsäkringen.
Arbetsrätten urholkas och tillfälliga och otrygga anställningar blir allt vanligare, framförallt för ungdomar. Trettio procent av Sveriges unga går idag arbetslösa – vi är ett av de länder i Europa som har den högsta ungdomsarbetslösheten.
Privatisering och utförsäljning görs av tidigare gemensamt ägda och drivna verksamheter – skolor, apotek och nu senast bilprovningen. Vi ser stora utbildningsföretag kassera in skattemedel i form av skolpeng från kommunerna – pengar som sedan går till utdelningar till aktieägarna i företagen. Centerpartiet har aviserat en försäljning av Vattenfall om partiet får fortsatt mandat att vara med och styra Sverige.
En rödgrön regering kommer att lägga om kursen. Ett rödgrönt samarbete kommer att börja återuppbyggnaden av ett solidariskt och jämställt samhälle – ett Sverige för alla, inte bara för de som har råd. Ett Sverige som slår vakt om välfärd för alla efter behov, gemensamt finansierat efter förmåga.
En rödgrön valseger innebär bl a
Tolv miljarder mer till kommunerna i generella statsbidrag. Det innebär 24 miljoner för Flen – 60 nya lärare t ex.
Stora satsningar på infrastruktur – 101 miljarder fram till 2021. De tågstopp och förseningar vi drabbats av i flera år – sommar som vinter – beror till stor del på bristande underhåll. En rödgrön regering satsar på en upprustning av tågen.
En utbyggd kollektivtrafik. En rödgrön regering lägger in en särskild pott med nio miljarder kronor för satsningar utanför de största regionerna med fokus på jobb, klimat och kollektivtrafik.
En miljard till kommunerna – ca två miljoner till Flen – för att möjliggöra fler heltidstjänster i offentlig verksamhet.
En kvalitetssatsning på förskolan på en miljard kronor med start 2011 för att bland annat åstadkomma mindre barngrupper.
Rösta för ett jämlikt och rättvist Sverige och ett Flen för alla – rösta rödgrönt 19 september.
Jan-Erik Larsson, ordförande Socialdemokraterna Flen
Lillemor Johansson, ordförande Vänsterpartiet Flen
Robert Nordgren, ordförande Miljöpartiet Flen
Vad är det som kännetecknar ett gott samhälle? Vad gör att vi människor mår bra och kan leva goda liv?
”Det viktiga är ekonomisk tillväxt! Att inkomstskillnaderna ökar är ju synd, men det är inget större problem så länge alla får ökad köpkraft.”
Ungefär så har ekonomer och makthavare resonerat de senaste 25-30 åren.
Men stämmer det här verkligen?
Författarna Kate Pickett och Richard Wilkinson har i boken Jämlikhetsanden gått igenom ett mycket stort antal vetenskapliga undersökningar och rapporter från den rika delen av världen. De har jämfört graden av jämlikhet med samhällsproblem som psykisk ohälsa, våld, kriminalitet, drogmissbruk, tonårsfödslar, förväntad livslängd, barnadödlighet, fetma, skolprestationer, social rörlighet, miljöbelastning etc.
Resultaten är entydiga och skrämmande. Ju större ojämlikhet som präglar ett samhälle, desto större problem på ALLA de undersökta områden. Det visade sig att även över- och medelklassen drabbas i högre utsträckning av dessa problem i mer ojämlika samhällen. Slutsatsen är att jämlika samhällen är bättre – för alla.
Om vi på allvar vill komma tillrätta med många av dagens problem, så måste vi alltså byta perspektiv. Den rika delen av världen har nått ett sånt materiellt välstånd att det är helt orimligt att ha tillväxt som överordnat mål. Istället måste jämlikhet bli det överordnade målet för hela samhällsutvecklingen – även om det sker till priset av en lägre tillväxt.
“Fattigdom fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.” skrev Ernst Wigforss (s) redan 1928.
Det är inget dåligt rättesnöre för dagens samhällsbyggare och för en rödgrön regering efter valet i september.
EU15 = Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike. Källa: AMECO EU
Ibland säger bilder mer än 1000 ord. Titta till exempel på den här grafen här bredvid, som visar utvecklingen i 15 EU-länder. En allt mindre del av det totala ekonomiska utrymmet går till löner (och en allt större del går alltså till vinster). Samtidigt stiger arbetslösheten.
Låga löner är alltså inget recept för fler arbeten. Snarare är det så att en hög arbetslöshet tvingar ner lönerna. Den helt avgörande frågan för arbetarrörelsens organisationer är alltså att bekämpa arbetslösheten.
Den 21 juni kommer du att rösta om en lag som innehåller en helt ny flyktingpolitik. Lagen medför en rad försämringar för människor som befinner sig i en desperat situation, på flykt undan krig och terror.
