Valresultatet är en besvikelse, en förlust som måste leda till en självkritisk omprövning inom hela arbetarrörelsen. Det gäller såväl på riksplanet som lokalt här i Flen.

Vi har inte gjort en dålig valrörelse, men likväl blev det ett dåligt valresultat. Vi får inte glömma vilken uppförsbacke vi har haft sedan förra valet. Bilden av ett splittrat parti har etablerats i folks medvetande och periodvis har vi varit helt uträknade.

Lars Ohly har gjort bra ifrån sig i tv-debatterna, och tusentals medlemmar har kämpat väl på gator och torg, men detta har inte räckt för att förändra bilden av vårt parti.

Vi var nog många som hoppades (och trodde?) på ett maktskifte här i Flen. Men tyvärr så verkar det mycket osäkert när det här skrivs.

Ska man försöka hitta något att glädjas åt så är det väl möjligen att vänsterpartiet inte tappade något mandat i fullmäktige. Vi gjorde ett hyfsat val lokalt och höll ställningarna bättre än på riksplanet.

Riksdagsvalet	2006	2002
Hela riket	5,85	8,4
Sörmland	4,9	7,1
Flen	5,38	7,5
Kommunalvalet	6,64	7,5

På riksplanet har det naturligtvis inte blivit lättare av att valrörelsen i stor utsträkning har handlat om att välja mellan Reinfeldt och Persson, snarare än att välja mellan olika politiska riktningar.

Det bizarra är att högern vann valet med arbetarrörelsens traditionella argument och genom att påstå att man är välfärdens försvarare.

Reinfeldt sa till exempel i sitt sommartal “Vad än socialdemokraterna föreslår i ökande anslag till kärnan i välfärdsverksamheten så kommer vi att acceptera det och föreslå ännu mer” (svenskt rekord i populism och överbud?) Samtidigt utropade han moderaterna till det nya “arbetarpartiet” och talade väl om kollektivavtal.

På den andra sidan stod sossarna och Göran Persson och bjöd på självmål efter självmål. Istället för att göra frågan om jobben till en huvudfråga, hävdade Persson att det skulle lösa sig själv. Sossarnas valmanifest bjöd istället på lite höjda ersättningsnivåer och saknade helt visioner.

Reinfeldt kunde därmed framstå som trovärdig när han anklagade sossarna för att vara ett “bidragsparti” och inte ha en politik för full sysselsättning.

För oss är det naturligtvis hoppfullt att högern måste försöka framställa sig som vänster för att kunna vinna val. Strax innan valet kom två opinionsundersökningar som visade att alliansen inte ens har stöd för sin egen politik bland sina egna väljare.

I en undersökning gjord av Skop tillfrågades 1 200 personer om de anser att satsningar på offentlig sektor är bättre än dito på hushållsnära tjänster. Sjuttio procent ansåg att det var viktigare att göra satsningar på offentlig sektor. Även bland de borgerliga partiernas väljare fanns en klar majoritet för offentlig sektor.

I en parallell undersökning har Temo granskat opinionen avseende alliansens förslag till ändringar i a-kassan. Endast två av tio tycker att förslaget om höjd a-kasseavgift är bra, och även här ser vi att skepsis råder också på den borgerliga sidan. Sammantaget tycker 43 procent borgerliga väljare att förslaget är dåligt, medan 33 ger det sitt stöd.

Vi har en hel del att fundera över, analysera och dra lärdom av. Det ska vi göra. Men ännu viktigare är att vi från idag tar på oss uppgiften att organisera en så stark opposition som möjligt. Att vi bygger allianser med människor och rörelser utanför parlamenten och att vi mobiliserar protester mot den orättvisa och osolidariska politik som högern kommer att föra.

Valet var en besvikelse, som måste leda till en självkritisk prövning av vår insats. Samtidigt med den utvärderingen ska vi vända besvikelsen till en beslutsam opposition och slå tillbaka högerpolitiken. Vid nästa val ska vi vara bättre rustade för att åstadkomma en verklig förändring – en radikal vänsterpolitik.

Kaj Johansson (v)

Uppdaterades: 19 sep 2006