90 år med lika rösträtt – något att fira kanske!?
I dagarna är det 90 år sedan demokratin, med allmän och lika rösträtt infördes i Sverige. Det borde väl vara en sak att uppmärksamma och fira, men av någon anledning är det ganska tyst om saken.
Före år 1918 hade endast 7% av befolkningen rösträtt. Det var män som tjänade minst 800 kronor per år eller hade en förmögenhet på minst 1000 kronor. Det krävdes också att man hade betalt skatt i minst tio år till stat och kommun.
De röstberättigade hade fler röster ju större förmögenhet de hade. En enda person kunde ha upp till 5000 röster.
Under hela 1900 talets början kämpade den växande arbetarrörelsen för allmän och lika rösträtt för alla. Dessa krav växte sig allt starkare. Under första världskriget var strejker, bröduppror och upplopp av olika slag mycket vanliga. Man brukar säga att Sverige aldrig varit så nära revolution som åren 1917-18.
Högern kände sig så småningom tvungna att kompromissa med kraven från arbetarrörelsen, för att undvika revolution. Men det var motvilligt. I riksdagen gjorde de en röstdeklaration i samband med beslutet om allmän och lika rösträtt. Hjalmar Hammarskjöld (eller Hungerskiöld som han kallades i folkmun) sade:
»Jag tror inte på demokratins förmåga att lyckliggöra ett folk, allra minst den sortens demokrati, som det här blir fråga om och som sannolikt ganska fort kommer att leda till massvälde. /…/ Det beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta, innebär att makten lägges i deras band som är minst kompetenta att hantera den.»
Ernst Trygger från högern var inte heller särskilt glad:
»Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhällsskick brytes sönder, och jag förstår dem; ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag.»
Det skulle dröja ytterligare tre år innan arbetarrörelsens kamp gett kvinnorna samma rösträttsvillkor som männen. Även mot den kvinnliga rösträtten slogs moderaternas föregångare med näbbar och klor.
Är det kanske dags för moderaterna att erkänna att man hade fel!? Eller är det för mycket begärt?