Att förbjuda tiggeri och gatumusik
I Helsingborg och Malmö har moderaterna föreslagit att man ska förbjuda “tiggeri” på gatorna och man vill också skärpa reglerna för gatumusikanter, som man ser som ett stort problem.
Att tiggeri skulle kunna vara ett tecken på ökande sociala klyftor, utslagning och brister i de sociala skyddsnäten, det förespeglar inte moderaterna. Nej, istället ser moderaterna det hela som ett ordningsproblem som ska lagstiftas bort.
Det får mig att tänka på ett citat av författaren och Nobelpristagaren Anatole France: “Hur rättfärdig är icke lagen? Den förbjuder den förbjuder såväl den rike som den fattige att sova under broarna och tigga bröd.”
Låt oss se på frågan ur ett historiskt perspektiv. Under medeltiden fanns det så kallade tiggarmunkar. Då ansågs det vara en “gudi behaglig gärning“, både att tigga och att ge allmosor. Men på 1500-talet när kyrkan reformerades och tiggarmunkarna försvann, så lagstiftade flera nordiska länder för att begränsa tiggeri. Det blev fogdarnas uppgift att “taga vara på ståtare och tiggare samt tillstädja dem att icke gå och ljuga“.
På 1600-talet föreskrevs att “tiggare och landstrykare, som blott av lättja drev land och rike kring, skola föras till nästa slott att där arbeta uti järnen“. (arbeta med fotboja, kedjor och liknande.) För tiggande kvinnor och barn var straffet “hudstrykning“. Tiggeriet förbjöds generellt men tilläts för fattiga som hade tiggarpass utfärdat av församlingens kyrkoherde.
1885 infördes en lag om lösdrivares behandling – lösdriverilagen – som kom att gälla ända till 1965. Enligt lösdriverlagen kunde den som “sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel för sitt uppehälle” anhållas och ges en varning. Den som anhölls på nytt av samma anledning kunde häktas och dömas till tvångsarbete upp till tre år vid allmän tvångsarbetsanstalt.
I lösdriverilagen fanns särskilda regler för “utländska lösdrifvares” behandling. I en polisrapport från Malmö år 1900, kan man läsa om den danska medborgaren Christina Adolfsen som hittades “strykande omkring på gatorna i syfte att söka otuktsumgänge med manspersoner“.
En stor del av de som fälldes för “lösdrifveri” var prostituerade kvinnor, som tvingades försöka klara livhanken genom tiggeri och prostitution. (Behöver jag säga att polisen inte ingrep mot de män som “strök omkring på gatorna i syfte att köpa kvinnor“. De var ju ändå inga tiggare, eller lättingar, utan ärevördiga män med ansvarsfull position i samhället.)
1965 avskaffades så lösdriverilagen. Den socialpolitiska debatten hade utvecklats och de flesta ansåg att en politik för social och ekonomisk utjämning, full sysselsättning, bostad åt alla och starka sociala skyddsnät, var ett bättre och mer humant sätt att komma tillrätta med problemen. Och denna politik var också oerhört framgångsrikt, ända in på 1990-talet när politiken lades om i en mer nyliberal riktning och klyftorna började öka igen. Då blev tiggare och hemlösa ett allt vanligare inslag i stadsbilden.
Men nu är det alltså dags igen… “NYA moderaterna, sveriges nya ARBETARPARTI”, kommer med nya fräscha idéer. Att förbjuda tiggeri och gatumusikanter, är det verkligen en politik för 2000-talet?
Kaj Johansson (v)