En tidig söndagsmorgon, i bilen på väg till Strängnäs, passar jag på att lyssna på CD-skivan som ingår i studiecirkeln jag just har påbörjat. Jag känner mig effektiv, och nöjd med mig själv. Vad spelar det för roll att jag måste köra fem mil tur och retur när jag samtidigt kan utnyttja tiden till att förkovra mig?
”Vår jakt på tid leder till att miljön förstörs” hör jag rösten på CD:n förkunna. Vad menar människan? Det kan väl inte vara fel att utnyttja tiden?
Själv är jag på väg att hämta sonen. Han ringde just, berättade att han och flickvännen tänkte komma hem på adventskaffe. Men att det inte gick någon buss.
Visst tar det en stund att åka mellan Skebokvarn och Strängnäs, men hur glad blir man inte över att sonen vill komma hem ett tag?
Rösten på skivan mal på. Nu är det någon som pratar om klimatförändringar. ”Bilen är vår största miljöbov. Brådska och miljöförstöring hänger ihop.”
Jag nickar och håller med. Det är viktigt att man åker kollektivt. Själv är jag en varm förespråkare av kollektivtrafiken. I min partiförening har vi till och med föreslagit kommunen att införa gratis kollektivtrafik. Och själv jag har varit med och skrivit flera tidningsartiklar om hur viktigt det är med järnvägar.
Det är inte så ofta man ser sonen nu för tiden, och det gäller att ta vara på tillfället. Jag kastar en blick på klockan och inser att jag måste gasa på. Adventskaffet serveras redan klockan 11, och mormor har bjudit flera gäster.
Nu är det en familj på CD:n som berättar att de klarar sig helt utan bil. Barnen säger till och med att det är bra, för bilar luktar så illa. Jag tycker det är en duktig familj, det skulle finnas flera som dom. Men så bor de också i Stockholm och behöver ingen bil. Det är så klart skillnad när man som jag bor på landet.
Jag slappnar av en stund och njuter av naturen utanför bilfönstret. Mörka granar, nyplöjda åkrar, en sjö som glimtar till mellan träden. Den första snön har redan kommit, synd att den med all säkerhet smälter bort till jul. ”Växthuseffekten har redan påverkat våra vintrar”, berättar meteorologen på skivan. Måntro om barnbarnen överhuvudtaget får uppleva snö?
Jag tänker att det är ett problem med bilkörandet. Säkert är det många som skulle kunna minska sitt åkande. Ta bussen istället. Kanske cykla någon gång. Det skulle jag göra själv, om jag bara hade bättre med tid. Om det fungerade med busstiderna. Om jag inte alltid hade så mycket att släpa på.
En ung tjej pratar på CD:n, Petra heter hon visst. Hon har gjort någon slags undersökning och skrivit en bok. En bok där hon tar upp att även miljömedvetna människor har så många ursäkter för att ta bilen. ”Att färdas som man lär” heter den, men det finns visst inte speciellt många som lever efter den devisen. I stället skyller alla på att just dom har skäl att ta bilen, att man måste anpassa sig till det samhälle man lever i, eller att det inte spelar någon roll vad enskilda människor gör eftersom det är samhället som måste förändras.
Jag förstår hur dom tänker, och visst ligger det något i det. Det är inte lätt att leva billös i ett genombiliserat samhälle. Men nog borde de försöka åtminstone någon gång att lämna bilen hemma.
Jag närmar mig Strängnäs och tänker att det var tråkigt att sonen inte kunde ta bussen. Det är ändå viktigt att leva som man lär. Vara ett gott föredöme. Lite måste man vara beredd att offra.
Synd bara att det inte gick den här gången. Skulle sonen och flickvännen inväntat bussen då hade kaffekalaset fått skjutas upp en hel timme!
Men nästa gång…

Lillemor Johanson
Ordförande i Vänsterpartiet Flen

Uppdaterades: 13 dec 2004