Stoppa könsstympningarna!
Nyligen uppmärksammades att över 60 flickor i Norrköping har könsstympats. Även om det i efterhand har visat sig att det handlar om nyanlända och det inte finns några konkreta misstankar om att detta förekommer i Sverige, så har uppgifterna har chockerat många. Samhället verkar inte veta riktigt hur man ska hantera situationen, förebygga att fler flickor drabbas och stödja de som redan har utsatts för övergreppen.
De flesta flickor som utsätts för könsstympning är i åldrarna 4-14 år, men ingreppet görs även på spädbarn. Könsstympning är mycket plågsamt och kan orsaka stora problem även senare i livet. I tonåren får många svåra symptom i samband med menstruationen. Det kan också vara mycket plågsamt att kissa vilket ofta leder till att flickorna undviker att dricka.
Många utsatta vittnar om att minnena från en könsstympning aldrig försvinner. I värsta fall innebär det ett livslångt trauma och svårigheter vid gynekologiska undersökningar, graviditeter och förlossningar.
I Sverige är könsstympning av kvinnor förbjudet sedan 1982. Det kan ge fyra års fängelse och om brottet anses grovt upp till tio års fängelse. Sedan 1999 är det straffbart även om ingreppet utförs i ett annat land.
Problemet är att så lite görs för att upptäcka brotten och mörkertalet är därför mycket stort. Men i Norrköping och Östergötland bedriver man sedan en tid tillbaka ett projekt som dels syftar till att förhindra att flickor utsätts för brottet, dels att upptäcka de fall som ändå förekommer så att man kan ge stöd och hjälp åt de drabbade och beivra förövarna.
Detta är något som vi i Flen (och resten av landet) snabbt borde ta lärdom av och börja arbeta på ett liknande sätt. Det här är inte en fråga som får dras i långbänk, det måste hända något omedelbart för att minska risken att fler barn drabbas.
I skolan genomförs obligatoriska hälsokontroller. Syn och hörsel kontrolleras och på pojkar genomför man även kontroller av könsorgan för tidigt upptäcka brock och andra problem. Liknande obligatoriska hälsokontroller måste bli en självklarhet även när det gäller flickor.
Elevhälsovården och andra berörda måste också få redskap för att kunna hitta barn i riskzonen. Vi vet att risken att drabbas ökar på sommarloven, när många gör semesterresor till hemlandet. Det handlar dels om att informera och vara tydlig med vilka risker och vilket lidande det innebär för de utsatta flickorna, dels att det faktiskt är en kriminell handling att utsätta sitt barn för detta.
Till sist måste vi också utveckla metoder för att stödja och hjälpa de flickor som redan har drabbats.
Kaj Johansson (v)
Huda Omar
Ahmed Dahir (v)
Adam Muktar (s)
Felicia Rydstedt (v)
