Ja. De senaste veckorna har det varit jobbigt att vara vänsterpartist. Angreppen från media, borgerligheten och framför allt från enstaka partikamrater har varit hårda. De känns. Det har varit många sömnlösa timmar, med funderingar och tankar. Interna diskussioner och stunder av total handlingsförlamning.
Samtidigt, på samma gång, är allting precis som vanligt. Människor hälsar vänligt på stan och stannar för en pratstund. De söker upp en för att diskutera gemensamma initiativ och arrangemang. Till och med politiker på andra sidan blockgränsen samarbetar gärna kring en debattartikel i en specifik sakfråga.

Ingen har skrikit, ingen har skällt, ingen har ens fällt en elak kommentar. Hur kan det komma sig, tänker jag. Läser folk inte tidningarna? Bryr de sig inte om alla de brott som begåtts i kommunismens namn? Struntar de i att vår partiledare ihärdigt fortsätter att kalla sig kommunist?

Jag kommer att tänka på ett annat inslag av Uppdrag Granskning. Det före valet. Det där Josefsson avslöjade främlingsfientliga inställningar hos moderaterna. Jag tyckte det var ett bra program, eftersom det drog fram i ljuset vilka ståndpunkter som spirar inom moderaterna.

Men när vi kom till den offentliga debatten på torget i Flen, då kunde jag inte förmå mig att använda mig av Josefssons avslöjanden. Inte förmå mig att attackera moderaten Lotta Finstorp med anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Varför inte det? Varför utnyttjade jag inte tillfället?

Nej, det hade inte känts hederligt. Det hade inte varit ärligt. Jag avskyr den moderata ideologin, jag tror till och med att den i vissa lägen kan leda till både främlingsfientlighet och rasism. Men jag vet att främlingsfientliga tankar är fjärran från Lotta Finstorp och jag skulle inte anklaga henne för att vara rasist ens i syftet att vinna partipolitiska poäng.

På samma sätt tror jag att de flesta tänker. Människor upprörs över de brott som begåtts i kommunismens namn. Kanske finns det också de som på allvar förskräcks över att vår partiledare kallar sig kommunist. Men de vänsterpartister som folk möte och lär känna, de har aldrig något gemensamt med Stalintidens terror. De är goda demokrater som gnetar på med motioner i kommunfullmäktige och uppdrag i den lokala fackstyrelsen.

Jag tänker, att det här är egentligen ganska bra. Att när människor möts och samtalar med varandra, då skalas också de värsta överdrifter, föreställningar och anklagelser bort. Vi kommer fortfarande ha olika åsikter, vi kommer fortfarande ha olika intressen. Men våra värsta spöken kan vi lämna åt sidan.

Oerhörda brott har begåtts i kommunismens namn. Många av de människor som uteslöts ur kommunistpartier, skickades till arbetsläger och avrättades i summariska rättegångar, många av de människorna betecknade sig själva som kommunister. I Vänsterpartiets program, antagit i år, 2004, konstaterar vi:

”Sovjetunionen föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn. Av detta har vänstern dragit viktiga lärdomar. Demokratin och friheten måste ständigt försvaras, återerövras och utövas.”

Lillemor Johanson
Ordförande v-flen

Uppdaterades: 26 okt 2004