Mål och inriktning
Förslaget till drogpolitiskt program innehåller en hel del kloka skrivningar och föresatser. Framför allt ställer vi oss bakom de lokala målsättningarna om återhållsamma alkohol och tobaksvanor, nollvision av narkotika, drogfri uppväxt, punktnykterhet samt utvecklandet av förebyggande och rehabiliterande åtgärder.

Men för att ett drogpolitiskt program ska få en verklig betydelse krävs det att det har karaktären av ett handlingsprogram. Det måste vara konkret och aktivt. Programmet måste svara på frågan ”vem gör vad när och på vilket sätt för att målsättningarna ska uppnås.

Förslaget pekar ut flera målgrupper och områden som det är viktigt att arbeta med. I viss utsträckning finns också förslag till åtgärder. Vi anser dock att dessa förslag måste utvecklas och kompletteras för att de ska få en verklig effekt.

Orsaker till drogbruk
Programmet har en mycket kortfattad beskrivning av bakgrunden och orsakerna till ett ökat droganvändande. Det hänvisar till arbetslöshet, sämre tider och influenser utifrån.

Det är viktigt att se att en ökad droganvändning har flera orsaker. Drogernas tillgänglighet har stor betydelse för hur många människor som kommer att utveckla ett beroende. Det finns ett klart samband mellan hur lätt det är att få tag på droger och risken för skador.

Samtidigt har den sociala situationen stor betydelse när det gäller att avgöra vem som kommer att fastna i ett drogberoende. Den som är arbetslös och saknar bra stöd från omgivningen löper avsevärt större risk att bli beroende, eller skadas av droger än den som lever i en gynnsam social situation.

Analys av målgrupper
Det drogpolitiska handlingsprogrammet måste noggrant analysera målgrupperna och föreslå åtgärder utifrån respektive grupps speciella behov.

Förebyggande åtgärder kan se helt olika ut beroende på om man vänder sig till mellanstadiebarn som provat att röka, till högstadieungdomar som druckit sig berusade vid ett antal tillfällen eller till unga kvinnor som väntar barn.

Rehabilitering av missbruksgrupper skiljer sig också åt beroende på om man har att göra t ex med unga missbrukare, eller etablerade missbrukare med eller utan social förankring.

Samordning av resurser
Det är viktigt att samordna resurserna både vad gäller förebyggande arbete och rehabilitering av missbrukare. Föräldrar, socialtjänst, skola, sjukvård, fritidsverksamhet, frivilligorganisationer, kyrka etc kommer alla i kontakt med barn och ungdom. Alla de platser där drogproblem kan upptäckas måste i ett tidigt skede samordnas, trots olika förvaltnings- och myndighetskulturer.

Det fortsatta arbetet
I det fortsatta arbetet med att ta fram ett drogpolitiskt handlingsprogram är det av yttersta vikt att engagera strategiska grupper – lärare, socialarbetare, fritidsledare, sjukvårdspersonal, idrottsledare, föräldrar, polisen, kyrkor mm  – som kommer i kontakt med drogproblemen.

Ett lämpligt tillvägagångssätt kan vara att anordna seminarier för ovanstående grupper. Det kan diskuteras om dessa seminarier ska anordnas för varje enskild grupp, eller om det ska vara gemensamma sammankomster.

Det är också av största vikt att engagera ungdomarna i arbetet. Detta kan ske genom ungdomsforum, ungdomsråd, internatkurser, klassdiskussioner eller annat lämpligt sätt.

Punkter att beakta
Ovanstående arbete med att engagera ungdomar och andra strategiska grupper kommer säkerligen att resultera i en rad konkreta åtgärdsförslag.
För vår del vill vi att följande beaktas särskilt i den fortsatta processen.

• Programmet måste peka på en väg att samordna resurserna. Vem ansvarar för arbetet? Hur löser man samordningsproblem mellan olika förvaltningar?
• Det är viktigt att ta tillvara ungdomars egna engagemang. Det kan ske genom t ex återkommande ungdomsforum, internatkurser för högstadieelever eller andra former av samråd.
• Ett framgångsrikta arbete mot droger kräver lokala handlingsprogram inom t ex skolor, ungdomsföreningar, idrottsorganisationer. Kommunen måste hitta metoder att initiera och stötta den typen av engagemang. 
• Självkänsla och självförtroendegör det lättare att säga nej till droger. Programmet måste därför peka på åtgärder som stärker och stöttar barn och ungdomar i dessa avseenden. Det kan ske genom utveckla språk och uttrycksmedel genom t ex teater, dans, musik och litteratur.
• En trygg uppväxt minskar risken för att råka illa ut pga droger. Programmet måste peka på vägar att stötta barn och ungdom som befinner sig i riskzonen, t ex verksamhet för barn till missbrukare.
• Utvärdering och mätbara mål. Viktigt att det preciseras hur det ska gå till, och vem som ansvarar.

Vänsterpartiet i Flen
Lillemor Johanson  Kari Jess

Uppdaterades: 24 sep 1999