Slå vakt om kollektivavtalet
Vill vi ha arbetsplatser där arbetstagare skadas, eller till och med dör, på grund av brister i arbetsmiljön? Vill vi ha arbetsplatser där de som jobbar får svarta löner, eller löner som inte går att leva på?
Vill vi ha arbetsgivare som inte betalar in skatter, försäkringar och sociala avgifter?
Självfallet inte. Ändå ser vi idag hur mindre nogräknade arbetsgivare utnyttjar öppna gränser och ett svagt kontrollsystem till att dumpa löner och försämra arbetsvillkoren för arbetare i Sverige.
Den sociala dumpingen drabbar inte bara de anställda. Den innebär också att seriösa arbetsgivare som följer gällande kollektivavtal riskerar att slås ut.
De svenska kollektivavtalen är till för att skapa klara regler på arbetsmarknaden. De är de anställdas möjlighet att slå vakt om sina rättigheter. Kollektivavtalen är den makt vi har när förtag vill pressa lönerna genom att spela ut arbetare mot varandra. För seriösa företag är kollektivavtalen knappast ett problem. Så länge alla arbetare inom en viss bransch har ungefär samma rättigheter och lönenivåer, så länge sker konkurrensen på lika villkor.
I dagens öppnare värld, med ökad rörlighet och internationella företag, är det än viktigare att slå vakt om kollektivavtalen. Därför måste kommuner och landsting, när de gör olika former av upphandlingar, kräva att företagen vi handlar med har tecknat svenska kollektivavtal.
Vänsterpartiet i Flen har i en motion till fullmäktige krävt kollektivavtal vid kommunala upphandlingar. Samma krav har ställts på många håll i landet. Och varje gång kravet ställs brukar de borgerliga företrädarna, så också de här i Flen, lägga pannan i djupa veck, fundersamt dra sig i skägget och bekymrat sucka “vi vet faktiskt inte om det går”.
“Rättsläget är oklart,” säger de. “Vi kanske inte får ställa krav på svenska kollektivavtal.” “Dom kanske blir arga på oss i EU.”
Kanske har de rätt. Kanske är det så att olika lagar och regler, nationella och på EU-nivå, står emot varandra. Men frågan är om det inte är de svenska domstolarna som själva hittat på att det finns ett kollektivavtalsförbud i EG-rätten. För någon sådan skrivning existerar inte.
Att hänvisa till ett oklart rättsläge är dessutom en befängd utgångspunkt för diskussionen. Vi måste istället fråga oss: vill vi att krav på kollektivavtal ska gälla, eller vill vi det inte?
Oklara regler är nämligen ingen ovanlighet inom EU-systemet. När EU-länderna inte riktigt kommer överens om hur lagarna ska se ut och därför gör dessa luddiga är det EG-domstolen som har till uppgift att tolka dem. Men domstolen är politiskt känslig. Om medlemsländerna i sina upphandlingar ställer krav på kollektivavtal eller liknande bestämmelser, blir det mycket svårt för domstolen att inta motsatt ståndpunkt.
Hur var det med EU-inträdet egentligen? Gick vi med för att påverka? Eller var det för att lägga oss platt på marken?
Lisa Molin
Kaj Johansson
Martin Degerman
Lillemor Johanson,
Vänsterpartiet i Flen