I Flen har det kommunala bostadsbolaget antagit en speciell flyktingpolicy. En policy som ska reglera deras uthyrning speciellt för flyktingar. En policy som gör det svårare för flyktingar att få en bostad. I följande debattartikel sätter vänsterpartister från Flen in policyn i ett större samanhang.
Klimatet hårdnar. Villkoren för lågavlönade, för sjuka och för arbetslösa blir allt kärvare. Det räcker inte längre att med ett beklagande skära ner på sjukpenning eller A-kassa. Nej, i dagens samhällsklimat utmålas de som har det sämre ställs som bidragsberoende fuskare och myglare.

Det gäller att se om sitt hus. Lågavlönade kvinnor och män kämpar förtvivlat för att få pengarna att räcka, samtidigt som offentliga myndigheter jagar kostnader. En kostnadsjakt som leder till desperata lösningar, till att försöka skjuta över utgifterna på någon annan. ”Det här är inte vårt bord, det här får någon annan betala.”

Klimatet hårdnar. Allra hårdast blir det för de redan mest utsatta. Människor som tvingats lämna sina hem, sina släktingar och sina vänner för att söka sig en fristad undan krig och förtryck. Flyktingar – människor – betraktas som problem som ”någon annan” ska ta hand om. ”Här har vi inga jobb, hit kan de inte flytta.” ”Här har vi inga lägenheter, tyvärr kan vi inte ta emot flyktingar.”

I Flen har det kommunala bostadsbolaget antagit en speciell flyktingpolicy. En policy som ska reglera deras uthyrning speciellt för flyktingar. En policy som gör det svårare för flyktingar att få en bostad.

Policyn i sig är ingenting annat än ren och skär diskriminering. Det spelar ingen roll vilka motiv som de beslutande politikerna haft. Att anta en policy som försvårar för en utpekad grupp människor att få en bostad är diskriminering. Därför har också Vänsterpartiet anmält bostadsbolaget till Diskrimineringsombudsmannen.

Bostadsbolaget försvarar sitt agerande med att flyktingar ofta bor fler i samma lägenhet än svenskar. De sliter därför extra på lägenheten, och de duschar mer. Det må vara hur det vill med den saken. Grunden för ett humanistiskt samhälle är man bedömer varje individ för sig och inte efter etnisk tillhörighet eller ursprungsland.

Klimatet hårdnar. Klassklyftorna ökar. För de som befinner sig på toppen finns alltid feta arvoden, skyhöga löner, bonusutdelningar och väl tilltagna pensioner. Vi andra kämpar med räkningar och med oro för att sjukpenningen inte ska räcka till den dag vi behöver den, eller att våra pensionspengar ska försvinna på börsen.

Men kampen för bättre villkor får inte, och kan inte, föras mot andra som också har det knapert ställt. Bara om vi går samman – svenskar och invandrare, sjuka och friska, offentliganställda välfärdsarbetare och privatanställda industriarbetare – bara då har vi också möjlighet att tillsammans kämpa oss till bättre förhållanden.

Lisa Molin
Lillemor Johanson
Kaj Johansson
Vänsterpartiet i Flen

Uppdaterades: 13 maj 2005