Nu är det dags för budgetarbete. I kommunerna behöver barn och gamla omsorg, ungdomarna behöver utbildning, vägarna ska vara farbara och vattnet rent. Helst ska det finnas en mängd olika aktiviteter att välja på när man är ledig från skolan eller jobbet.
Det finns helt enkelt en mängd uppgifter som kommuner bör, och ska, klara av. Men de flesta av dessa uppgifter går det knackigt med – pengarna räcker inte.

Om skolan ska få mer – så får de gamla mindre. Om cykelbanor ska byggas – så blir det mindre barnteater. ”Den sanna glädjen är till sin natur kommunal” – ungefär så uttryckte sig författaren Kristina Lugn vid något tillfälle. Numera tycks den gnagande irritationen, uppgivenheten, bristerna i arbetsmiljön, den heliga ilskan över bristande resurser vara till sin natur kommunal. Vi är inte längre särskilt nöjda med det som kommunen kan erbjuda.

Kommunerna organiserar om och rationaliserar, allt under parollen ”ju mindre pengar – desto större kreativitet”. Jodå, till en viss gräns. En gräns som passerats för många år sedan. Bit för bit förändras vi medborgare, blir ”realistiska”, anpassar kraven efter vad som ryms i kommunens budget istället för att se till behoven. Men anpassningen har ett pris. Det priset heter uppgivenhet. Är det någon som egentligen är förvånad över att sjukskrivningskostnaderna ökar med ofattbara 25 miljoner kronor per dag? Är det någon som är förvånad över att deltagandet i allmänna val minskar? Är det någon som är förvånad över att unga människor idag inte drömmer om en framtid i vården eller inom skolan? Och, allvarligt talat, är det egentligen någon som känner sig tagen på sängen av framgångarna för högerextrema missnöjespartier?

Det finns bara en rimlig väg att gå. Undervisning, vård och omsorg ska vara föremål för demokratisk kontroll – kunna granskas av oss alla. Inga aktieägare ska kunna plocka ut vinst på dessa verksamheter. Därför måste kommunerna ges rimliga möjligheter att driva dessa verksamheter i gemensam regi. Omfördelningen av förmögenhet i samhället från det vi alla äger gemensamt till några få ytterst rika privatpersoner och koncerner måste brytas. Stelbenta budgetregler som hindrar staten och kommunerna från att använda de pengar som trots allt finns där de bäst behövs, måste ändras. Och, för att nämna en fråga som det är märkligt tyst om, vi måste säga nej till ett medlemskap i EMU. Den dag vi blir en del av den Europeiska valutaunionen har vi definitivt bundit oss på en nivå för den gemensamma sektorns andel av landets ekonomi som effektivt kommer att förhindra en utveckling och en kvalitetshöjning i våra gemensamma verksamheter.

Kvaliteten och omfattningen på gemensamma verksamheter beror på politiska beslut. Vi har alla möjlighet att påverka dessa, att kräva mer pengar till kommuner och landsting. Det finns en väg ut ur uppgivenheten!

Kerstin Soläng,
fullmäktigeledamot för
Vänsterpartiet i Flen

Uppdaterades: 22 maj 2002