Vi har skapat en bättre värld – men vi får inget gratis!vänst

Emmie Särnstedt, f.d. ordförande i Ung Vänster i Sörmland, var huvudtalare vid vänsterpartiets första maj manifestation. Vi återger här hela hennes tal!

————————————————————

Kamrater – Mötesdeltagare!

Emmie Särnstedt var huvudtalare vid 1 majfirandet

Emmie Särnstedt var huvudtalare vid 1 majfirandet

I Ådalen 1931 gick arbetarna i strejk för att slippa sänkta löner. Militär kallades in. Fem arbetare sköts ihjäl. Som så många gånger tidigare, användes militär för att krossa uppror mot det kapitalistiska systemet. Som så många gånger tidigare, blev de skyldiga hjältar och folket blev dömt. Kommunisternas ledare satt i fängelse i 2,5 år för anstiftan till uppror. Arbetarna fick sammanlagt 156 månaders straffarbete och fängelse. Tusentals förlorade jobbet och många familjer vräktes från sina hem. Mördarna fick sammanlagt 21 dagars husarrest utan bevakning.

Idag kan vi läsa gravskriften över de döda på en minnessten i Ådalen:

Här vilar
en svensk arbetare
Stupad i fredstid
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad av okända kulor
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.

Vi demonstrerar idag, för att vi inte har glömt. Vi demonstrerar för att vi aldrig får glömma. Det handlar inte om att romantisera det förgångna. Det handlar inte om att blicka tillbaka på arbetarrörelsens storhetstid. Det handlar inte om att hylla martyrer. Kamrater, det handlar om att dra lärdom av de män och kvinnor som då förde samma kamp som vi för idag. Vi måste använda deras erfarenhet, inspireras av deras mod och ta vid där de slutade. I Ådalen för 75 år sedan sköt militären mot arbetare som demonstrerade för sina rättigheter. Rätten till en lön att leva på, rätten till makt över sina egna liv, rätten till värdighet och en vägran att stå med mössan i hand.

Här idag är det ingen som är rädd för militärens kulor. Vi möts av en annan slags eld. Vi möts av ammunition i stil med Fredrik Federleys och gängets världsfrånvända, arbetarfientliga politik. Han skriver på Centerns Ungdomsförbunds hemsida att ”Förändringar i LAS är nödvändiga för att ta bort rädslan för att anställa unga. I Frankrike har modellen gett positivt utslag och den bör nu prövas här.”

I Frankrike demonstrerade tre miljoner mot modellen som Fredrik Federley tycker gav ett så positivt utslag. Regeringen tvingades backa. I verkligheten är arbetslösheten högst inom de sektorer där osäkra anställningar är vanligast förekommande. Arbetslösheten är störst bland ungdomar och det är vi som har de otryggaste anställningarna. Att urholka LAS för att unga ska få jobb är som att skjuta sig i huvudet för att man har migrän.

Maud Olofsson skriver i sin omtalade debattartikel att ”Alla blir vinnare” om hennes ungdomspaket går igenom. Vi vet att det inte finns en politik som gynnar alla. I Mauds värld handlar politik om att bada i vedeldade tunnor på diverse lantställen, diskutera och kompromissa och få till förslag som gör alla till vinnare. I vår värld, handlar politik om motsättningar. Det handlar om en stenhård kamp för våra rättigheter.

Vi vill kunna framföra våra åsikter på jobbet utan att riskera att få sparken. Vi vill veta när vi ska jobba i förväg och inte samma morgon. Vi vill kunna betala räkningarna i slutet av månaden. Det är min förbannade rättighet att säga ifrån när chefen nyper mig i rumpan och kallar mig sötnos, utan att stå utan jobb nästa dag. Maud , Knatte, Fnatte och Tjatte kan sitta i sin tunna tills helvetet fryser till is, för jag vägrar stå med mössan i hand.

När min morfar var ung, var det självklart att han som trettonåring skulle börja jobba i gruvan. Det fanns ingen tanke på att han eller hans tolv syskon skulle gå i skolan i mer än några år. Det var underförstått att semester var något som var till för någon annan. Tack vare många arbetargenerationers hårda, målmedvetna arbete för ett rättvist samhälle, har en del hänt. Vi har kämpat för rätten till åtta timmars arbetsdag, trygga anställningar och sjukpenning. Vi har skapat ett skattesystem som tar från de rika och ger till de fattiga. Vi har arbetat för en lön som det går att leva på. Vi har skapat högskolor och universitet som är öppna för alla. Vi har bildad fackföreningar, träffat kollektivavtal och tagit rätt till semester. Vi har skapat en bättre värld.

Kamrater, varje gång högerspöken som Fredrik Federley och Maud Olofsson går till angrepp mot de rättigheter som vi med livet som insats kämpat för i hundratals år, spottar de oss rakt i ansiktet. De kommer inte att lyckas med sin bakåtsträvande politik. Den är förklädd i fina ord, floskler och lögner. Den legitimeras av media, tankesmedjor på högerkanten och den så otroligt eniga borgerligheten. De kommer ändå inte att lyckas, för vi vet att det är samma skitsnack om flexibilitet, konkurrens och marknadsanpassning som 1800-talets fabriksägare körde med. Vi är inte tysta när högern vill tafsa på våra rättigheter. Vi accepterar inte att en svensk toppdirektör tjänar 28 gånger mer än en svensk arbetare. Vi går inte ner på knä. Vi står kvar med våra knutna nävar i luften och kräver vår rätt igen, igen och igen.

Sinnebilden av en arbetare är för mig min morfar. Han dog i lungcancer efter att ha arbetat i gruvan i femtio år. Hans händer var grova och blev aldrig riktigt rena. Hans röst kom som åska djupt nerifrån magen. När min morfar kom hem från jobbet, var han trött. Han orkade inte med något besvär med barn, hem, kvinnor eller annat tjafs. Middagen var serverad och tidningen väntade på att läsas.

Så är en riktig arbetare, en sån som fackföreningar, politiska partier och tidningar skriver och pratar om. Att min mormor slet som ett djur från morgon till kväll, talades det mindre om. Det talades mycket lite om hur ont i kroppen man får av att ligga på knä och skura golv. Något som det talades ännu mindre om, var hur ont det gör att som tack få en rak höger i ansiktet. Det var hennes verklighet, och det är många kvinnors verklighet idag.

Varannan kvinna i Sverige utsätts någon gång i sitt liv för sexualiserat våld. Mäns våld mot kvinnor finns överallt och är ett resultat av den maktstruktur som gör att män är överordnade kvinnor ekonomiskt, politiskt, kulturellt och socialt.

De sista årtiondena, har delar av arbetarrörelsen, vår rörelse, erkänt kvinnoförtrycket som ett förtryck som kan jämställas med klassförtryck. Kapitalismen och patriarkatet går ofta hand i hand, men är två separata fenomen som kräver olika slags kamp. Därför är Ung Vänster, som jag kommer från, ett socialistiskt och feministiskt förbund. Lika viktigt som det är att arbetare av olika kön, nationaliteter och åsikter går ihop för att kämpa för sina rättigheter, är det att kvinnor från olika klasser, yrkesgrupper och länder står enade och säger ”Nu får det fan i mig vara nog!” Vi kräver lika hög lön som män, lika mycket respekt för det yrkesarbete vi utför och jämn fördelning av hemarbetet. Vi vägrar bli förlöjligade, förminskade och förtryckta.

Emmie Särnstedt var huvudtalare vid 1 majfirandet

Emmie Särnstedt var huvudtalare vid 1 majfirandet

Vi kräver att du som man inser att varje gång du står tyst när någon säger att kvinnor är en flock höns och att män som lagar mat och städar är fjollor, varje gång du inte protesterar och säger emot i fikarummet på jobbet, i klassrummet och hemma hos dig själv, stödjer du den struktur som gör att femtio kvinnor varje år mördas på grund av sitt kön.

Varje gång du låter din flickvän, sambo eller fru ta huvudansvar för ert gemensamma hem, upprätthåller du den maktordning som har som konsekvens att var fjärde gravid kvinna i Sverige misshandlas av fadern till sitt ofödda barn. Varje gång du förutsätter att kvinnorna i din partiförening, i din fackklubb eller på ditt jobb ska fixa fika inför ett möte, smider du ytterligare en länk i den kedja som löper över årtusenden och bildar ett oöverskådligt våld.

När min mormor var ung var det lagligt att våldta sin hustru. Lika lön för lika arbete var inte ens en teoretisk självklarhet. Att kvinnans rätta plats var i köket, var det få som ifrågasatte. Tack vare många kvinnogenerationers hårda, målmedvetna arbete för ett jämställt samhälle, har en del hänt. Vi har kämpat oss till rösträtt, politisk representation och ökat ekonomiskt oberoende. Vi har sett till att mäns våld mot kvinnor är olagligt. Vi har skaffat dagis så att kvinnor kan arbeta utanför hemmet. Vi har startat kvinnojourer, lärt oss ta plats, sett till att sexuella trakasserier är straffbart. Vi har skapat en bättre värld.

Mycket har hänt. Vi har lärt oss att vi aldrig kommer att få någonting gratis. Den enda vägen mot ett jämställt och rättvist samhälle, är den gemensamma kampens väg. Alla vi som är här idag, måste gå i första ledet för mäns och kvinnors jämlikhet. Vi måste stå på barrikaderna och kräva individuell föräldraförsäkring, sex timmars arbetsdag, respekt för homosexuellas rättigheter och en skola där tjejer och killar tar lika mycket plats. Vi måste krossa sexismen med flygblad, debatter och demonstrationer. Om vi vill leva i en värld där ingen diskrimineras, misshandlas och mördas på grund av sin sexualitet eller sitt kön, har vi inget annat val.

Efter andra världskriget stod en hel värld chockade och skamsna inför resultatet av nazismens frammarsch. Chockade över att det var möjligt att utrota mer än sex miljoner judar, zigenare, kommunister och homosexuella. Skamsna över att ingen gjort något. Att ingen gjorde något, är inte riktigt sant. Överallt där nazism och fascism har funnits, har vi funnits, kamrater. Vi har slagits för internationell solidaritet i Tyskland, Italien, Spanien och på många andra ställen. Under 30-talet var kampen mot den växande fascismen en huvuduppgift för oss. Vi riskerade våra liv i Gestapos tortyrkammare och nazisternas koncentrationsläger. Socialister, kommunister och vänsteraktivister har gång på annan stått i första ledet i kampen mot nazism och fascism, medan högern har prisat Mussolinis, Francos och Hitlers lov.

Nu är det dags att ta upp den antinazistiska kampen igen, kamrater. Högerextremisterna lever på människors känsla av övergivenhet från det politiska etablissemangets sida. De har allt att vinna på människors frustration över att vår regering går det internationella kapitalets ärenden. När vänster och höger flyter samman till en grå sörja, vädrar brunskjortorna morgonluft. Då är det vår uppgift att vara tydliga med vår politik och reda ut begreppen.

Det råder inte arbetslöshet i Sverige för att invandrarna tar alla jobb. Arbetslöshet finns, för att högern vill ha något att hota med för att kunna hålla nere lönerna. Det råder inte kvinnoförtryck i Sverige, för att muslimska män slår och våldtar svenska kvinnor. Kvinnoförtrycket har funnits här, liksom i Afghanistan, Algeriet och Angola i tusentals år. Invandrarna roffar inte åt sig av svenskarnas skattepengar för att köpa splitternya Mercedes. Det är den svenska överklassen  som utnyttjar invandrares utsatta ställning på arbetsmarknaden så att de inte ska behöva skura sina egna toaletter. Brottslighet är ingen etnicitetsfråga, det är en klassfråga. Det finns ingen motsättning mellan svenska arbetare och arbetare som är födda någon annan stans. Motsättningen står med svenska och utländska arbetare på ena sidan och överklassen i Sverige och överallt i världen på andra sidan.

Om man får tro nynazisterna själva, är de på frammarsch i Södermanland. Här i Flen kandiderar Stefan Luukonen från Nationalsocialistisk Front till kommunfullmäktige.

I tidningen Folket förra veckan sa han ”Problemen med mångkulturen blir bara värre och värre, såväl här i Flen som i övriga Sverige. Vi i Nationalsocialistisk front vill skicka hem alla rasfrämlingar och återskapa ett tryggt Flen. Migrationsverket kommer att göras om till ett Utvandrarverk om vi får bestämma.”

NSF är ett uttalat nazistiskt parti som på inga villkor får skaffa sig en politisk plattform inför höstens val. Antirasister i Flen, bjud inte in Luukonen och hans anhang till debatter och möten under valrörelsen. Bojkotta tillsammans med de andra partierna alla sammanhang där högerextremister ges chans att framföra sina unkna åsikter.  Bemöt deras främlingsfientliga politik med flygblad, demonstrationer och appeller. Se till att deras rätta ansikte blir synligt. Det är ganska lätt gjort. Jag gick in på deras hemsida och det tycker jag att ni också ska göra. Där kan man bland annat läsa deras program i punktform. En av punkterna lyder:

”Viktiga vidtaganden av rasbiologiska skyddsåtgärder för att säkra den nordiska rasens andliga och biologiska sundhet. Därmed upprättande av en statlig raskontroll. Obligatorisk undervisning i rasbiologi och rashygien samt befrämjande av en sund kroppskultur.”

Det citatet får tala för sig själv.

Idag är det första maj. Det är den dag när vi med stolthet ser tillbaka på våra kamraters kamp för arbetsrätt, kvinnors rättigheter och en demokratisk värld som präglas av solidaritet. Det är en dag som vi ägnar åt att samla kraft och inspiration för att forsätta skriva insändare, dela flygblad, hålla tal, delta i debatter, gå på möten, diskutera, planera, värva nya kamrater och inte minst arbeta parlamentariskt i kommuner, landsting och riksdag. Jag ser första maj som en språngbräda inför ett år när vi ska skratta, gråta och kämpa tillsammans för det som är vårt gemensamma mål; En värld där rättvisa och jämlikhet råder.

I Ådalen 1931 sköts fem arbetare ihjäl av militären. Fram till 1965 var det lagligt att våldta sin hustru i Sverige. På 1930-talet hördes fascismens stöveltramp över Europas gator och torg. Sen dess, kamrater, har vi kommit långt. Vi har kämpat oss till rätten att vara fackligt anslutna, rätten till föräldraledighet, rätten till en juste arbetsmiljö, a-kassa, betald semester. Vi har slagits för kvinnors myndighet, lika lön för lika arbete, nolltolerans mot sexualiserat våld, mot absurda skönhetsideal och för samkönat partnerskap. Vi har verkat för internationell solidaritet, en human invandrarpolitik, apatiska flyktingbarns rätt, integration i alla delar av samhället och vi har skanderat ”Inga rasister på våra gator!”

Vi har skapat en bättre värld. Vi skapar en bättre värld. En värld, där alla människor har samma värde. Det är en sliten klyscha, ni har hört det förut. Men jag vill säga det ändå: Var och en, kan vi stånga våra huvuden blodiga mot kapitalets betongmurar. Var och en, kan vi skrika sönder våra röster när våra män våldtar oss. Var och en, kan vi spotta i fascismens ansikte bara för att upptäcka att vi spottar i motvind.

Tillsammans, kamrater, kan vi riva murarna, slå ner våldet och dränka rasisternas lögner i slagord och musik. Tillsammans skapar vi en bättre värld. Kampen har alltid pågått. Den börjar här och nu.

Av 0 303
%d bloggare gillar detta: