Varning. Den här krönikan ska inte läsas av någon journalist. Inte för att det är förbjudet för journalister att läsa. Men det är meningslöst. Slöseri med hans eller hennes dyrbara tid.

De flesta journalister skulle ändå inte begripa det som står i texten.
Journalister tror nämligen att allt som händer i världen kan delas upp i rätt eller fel, svart eller vitt, gammalt eller nytt.

För vänsterpartiets del handlar deras uppdelning om förnyare eller traditionalister.

Jag har försökt, jag har verkligen försökt, att placera mig själv och min partiförening i någon av de två beteckningar som journalisterna ger mig att välja på. Men det är himla svårt.

I min partiförening är vi övertygade om att samhället måste förändras i grunden, samtidigt som vi gnetar intill sista kronan för att få också våra kommunala budgetalternativ att gå ihop. Vi skriver upprörda brev till partistyrelsen när de sluter usla överenskommelser med regeringspartiet, men vill hemskt gärna ha goda kontakter med socialdemokraterna här i kommunen.

Vi slår vakt om de socialistiska grundvalarna, på samma gång som vi jobbar tillsammans med alla som vill förbättra vardagen för människor här och nu. Vi kompromissar inte ett ögonblick kring målet och arbetet för ett rättvist, solidariskt, jämställt och klasslöst samhälle. Men vi är beredda till otaliga kompromisser för att komma åtminstone något litet steg på vägen.

Vårt mål är ett socialistiskt samhälle, ett samhälle där alla människor har både rätt och möjlighet att föra fram sina åsikter och delta i samhällsutvecklingen. För att försäkra oss om att vårt eget parti aldrig utvecklas till en byråkratisk koloss som värnar egna privilegier föreslår vi vid varje partikongress en partiskatt vars syfte är att ingen av våra förtroendevalda ska leva på löner som vida överstiger en vanlig arbetares. Vi jobbar för att ingen ska sitta för länge på samma uppdrag och vi vill helst se två partiledare som delar på jobbet.

Vi blandar skrifter av Karl Marx, Rosa Luxemburg och Yvonne Hirdman med Nationella handlingsplaner för folkhälsa, landstingets barnrapporter och den senaste Martin Beck-filmen. Vi tar del av historiska erfarenheter, och följer med spänning dagens diskussioner i Porto Alegre och Mumbai.

Traditionalister eller förnyare? Säg det. Lite av varje kanske. På samma gång. Ibland mer åt det ena hållet, ibland mer åt det andra.

Eller så kan man säga som en partikamrat till mig uttryckte det: En traditionalist är en sådan som på intet vis vill ändra dagens orättfärdiga ordning där giriga penningbaroner skor sig på vanligt folks bekostnad. En förnyare är en person som vill bygga en ny värld, grundad på solidaritet och jämlikhet.

I den meningen är varje vänsterpartist en förnyare!

Lillemor Johanson
Vänsterpartist i Flen

Uppdaterades: 01 mar 2004