Uncategorized

Klyftorna skulle ju minska – inte öka!

”Ahaa, vi har gått med på besparingar som vi inte vill göra – för att inte spräcka ett utgiftstak som vi vill ta bort”

Vi gick till val på parollen ”Minska klyftorna”.

Vi argumenterade för den generella välfärden och att ersättningsnivåerna och taken i sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och a-kassan skulle höjas.
Bland väljarna har vi haft ett starkt förtroende som ett parti som står på de ”svaga gruppernas” sida, ett parti som benhårt slåss för arbetslösa, sjuka och andra utsatta gruppers intressen.

Att vänsterpartiet har gått med på den här budgetuppgörelsen är inget mindre än politisk, ideologisk och trovärdighetsmässig kollaps.

När uppgörelsen kommenterades av våra företrädare i tv, sammanfattade en av våra medlemmar i Flen, det hela på följande sätt: ”Ahaa, vi har gått med på besparingar som vi inte vill göra – för att inte riskera att spräcka ett utgiftstak vi vill ta bort.” Och precis så illa är det, särskilt när ledande företrädare försvarar uppgörelsen på det sätt man gör.

Lars Bäckström stod i tv och sa ”Man ska säga sanningen, och sanningen är att pengarna är slut!”. Men sanningen är ju att det är pengarna under utgiftstaket som är slut. Vi talar ju ofta om den enorma omfördelning som skett under 90-talet, hur rik har blivit rikare. Varför är inte vår linje att ta tillbaka en del av det?

Ulla Hoffmann är inne på samma linje när hon försvarar uppgörelsen. Statens intäkter minskar och utgifterna ökar. Inkomsterna och utgifterna måste ju gå ihop, säger Ulla. Det är den viktigaste orsaken till att vi gått med på uppgörelsen.

Om man argumenterar på det sättet, så säger man också indirekt att det inte finns några alternativ. Det hade sett likadant ut även om vänsterpartiet hade kunnat driva sin egen politik. Inkomsterna och utgifterna måste ju gå ihop…

Och för att ytterligare slå fast att det inte finns några alternativ, så lägger Ulla till att det inte är vänsterpolitik att förorda hur stor statsskuld som helst. Näe, det är ju sant förståss, men är det en bättre vänsterpolitik att försämra för sjuka och arbetslösa då? Är det en mer acceptabel vänsterpolitik att hålla inne biståndet än att låta statsskulden öka? Och förresten, är det helt nödvändigt att låta statsskulden öka för att hitta det utrymme som krävs? Nja, det verkar inte så, för Ulla Hoffmann säger också att ”Utan det stelbenta systemet med utgiftstak hade det varit lättare att hitta förstärkningar i statsbudgeten som inte drabbat sjuka och bistånd”.

Den nyliberala normpolitiken med dess utgiftstak och krav på budgetbalans är själva kärnan i det vi har att bekämpa. Det viktigaste skälet är att den är odemokratisk – en folkvald majoritet ska kunna bestämma hur ALLA inkomster ska fördelas. Men också därför att den syftar till högerpolitik, att överskotten ska användas för skattesänkningar.

Om vi hade sagt nej till den här uppgörelsen, ”vi spräcker hellre utgiftstaken än försämrar för de sjuka”, så hade vi också kunnat sätta fokus på vilken idiotisk högerkonstruktion utgiftstaken är, vilket på sikt skulle kunna vara mycket betydelsefullt. I riksdagen är vi det enda parti som vill ha bort utgiftstaken. Vi ska aldrig inbilla oss att det kommer att ske genom budgetförhandlingar och uppgörelser partierna emellan. Den uppgiften kan vi bara klara genom en massiv opinion utanför riksdagen. Här hade vi en unik möjlighet att bidra till en sådan opinion, men genom att ställa oss bakom den här uppgörelsen legitimerar vi istället utgiftstaken.

Men om vi hade sagt nej, då hade det ju blivit en ännu sämre uppgörelse. Det är kanske sant, men ändå inget argument som håller. Tillspetsat kan man säga att vår roll aldrig kan vara att medverka till folkpartipolitik för att undvika moderatpolitik. Visst måste vi också vara beredda att kompromissa och släppa till lite, men vi får aldrig låta kompromisserna bli vår politik och vi får aldrig göra uppgörelser som leder oss bort från huvudspåret.

Smärtgränsen är nära, det har vi hört om många uppgörelser nu. Men det här med smärtgränsen är som att gå mot horisonten. Man kan gå väldigt långt utan att komma närmare. Den här gången har partiledningen gått för långt!

Styrelsen för Vänsterpartiet i Flen

Kopiera länk